Kompassrosstipendiat Gustav Plantin – The times they are a-changin

“The times they are a-changin”. Få textrader känns kanske så uttjatade som Bob Dylans klassiska lyrik, men ändå ständigt så aktuell. Inte minst eftersom den är en påminnelse om hur nya tider ställer nya krav på både ledarskap och ansvarstagande. Lite harmlöst nynnande kan i detta avseende otvivelaktigt hjälpa oss att reflektera över förändringens följder.

För knappt ett år sedan lämnade jag Staffanstorp för studier i Köpenhamn. Även om avståndet inte är mer än en bro bort, är det onekligen något speciellt med att lämna en kultur för en annan. Nya perspektiv tillförs, samtidigt som grundläggande övertygelser omprövas. För egen del bytte jag – om än något ytligt – bort knäckebröd mot smörrebröd, Timbuktu mot Kim Larsen, och en grötig dialekt mot en, om möjligt, ännu grötigare sådan. Därtill har jag fått ompröva den svenska principen om att försöka sitta ensam på tåget. Inte minst eftersom Öresundstågen ofta är en vagn för kort, men också för att genomsnittsdansken förefaller vara mer pratglad än vad som var vedertaget på buss 174 mellan Staffanstorp och Malmö, där mina pendlingsnormer formades. Hur som helst måste jag dock erkänna att jag finner denna nya kultur rätt charmig.

Trots denna nya förtjusning har jag med jämna mellanrum vänt hem till Sverige för att kompensera för min förhållandevis höga föreningsfrånvaro. Att vara närvarande på distans har genom flytten blivit ett nytt normaltillstånd och mitt ledaruppdrag som ordförande har på så sätt utvecklats i linje med samhället i stort; det har omstöpts och digitaliserats. Trots dess något negativa klang finns det flertalet fördelar med en sådan utveckling. Inte minst som förtroendevald, där en högre digital närvaro inte sällan förstärker kommunikationskanalerna inom en verksamhet. En tydligare kontakt effektiviserar besluts- och feedbackprocesser, samtidigt som kraven på transparens och tydlighet i varje enskild kontakt ökar.

Dock kan en rakare kommunikation också vara komplicerat krånglig. I en (digital) värld, där allting tycks gå snabbare och smidigare, ökar också kraven på anträffbarhet och ständig uppkoppling. Personligen tycker jag inte att det är helt lätt att balansera dessa variabler, möjligtvis för att ett ideellt engagemang i grund och botten är rätt flytande. Det styrs varken av uttalade arbetstider eller separata föreningstelefoner. Däremot av en stark entusiasm, som oftast är en tillgång men ibland problematisk. Som ledare bör man här vara tydlig både mot sig själv och sin omgivning – det är helt okej att inte alltid vara tillgänglig.

Omvänt så skall man som ledare också varsamt vårda de mellanmänskliga mötena. En distanserad närvaro kan lätt bli för bekväm, något jag själv reflekterat över det senaste året. Av egen erfarenhet förefaller svåra samtal eller knepiga konflikter bättre att lösas över en kopp kaffe än det annars bekvämare mejlet (där kontrollen är större och ögonkontakten obefintlig). Att som ledare våga utmana det komfortabla har således blivit en viktig lärdom. Särskilt relevant blir nog denna lärdom i samhällets snabbt körande digitaliseringståg, där den digitala bekvämligheten lätt institutionaliseras. Kanske kunde vi här lära oss något av genomsnittsdansken och aktivt försöka bryta ny mark för fler mänskliga möten – som föreningsengagerad upplever jag inte sällan att det just är dessa som skapar verkligt värde i vardagen. Det illustrerar de unga i min rörelse kanske tydligast: en uppmuntrade high five till en ny lagkamrat, en spontan gruppkram under träning eller en koordinerad målgest riktad mot föräldrarna, är exempel på symboliska uttryck med djupare sociala principer, som sträcker sig långt utanför idrottens värld.

Mot denna bakgrund bör vi alla nog fundera över hur vi finner tid för fler mänskliga möten i en ny digital era. Det kommer jag i alla fall att göra. Och om bron till Sverige är stängd – eller tåget fullt – nynnar jag nog vidare på detta inläggs summerade sensmoral:

“Then you better start swimmin’ or you’ll sink like a stone, for the times they are a-changin’”. Nananananananana.