” If you don’t believe in yourself, then who will?”

Att skriva på temat tillit kan göras på så många olika sätt. Jag skulle kunna skriva om vikten av tillit i en grupp, att våga tro på nya förmågor men jag vill börja med vad jag, många gånger, tycker är viktigast; Självtillit. Vikten av att tro på sig själv och ha tillit till sin egna kompetens och förmåga till att få bollen i rullning.

” If you don’t believe in yourself, then who will believe in you?”

Likt mitt förra inlägg, börjar jag med en tillbakablick, vi spolar tillbaka bandet till våren 2017. Hade någon sagt till mig då att jag en dag skulle få chansen att sitta i samma styrelserum för organisationer jag öppet kritiserat, få en plats vid bordet bland makthavare eller tilldelas Kompassrosen så skulle jag nog inte trott på det. För just där och då började resan mot den så kallade väggen. Jag gick inte in i vägen, jag sprang. Att bli sjukskriven för utmattning som 19-åring var verkligen inte planen och 8 månader senare skulle jag tillbaka till arbetet men något var annorlunda; enligt vissa var jag inte mig själv, enligt mig själv hade jag tappat tilltron på min egna förmåga att leda andra.

” If you don’t believe in yourself, then who will believe in you?”

Om det inte vore för den kärlek och pepp jag fick medans jag var borta skulle jag inte ha varit tillbaka ”så tidigt” – det hade varit omöjligt. Att vara i en mörk bubbla så länge sätter sina spår på ens mentala hälsa. Vägen tillbaka var inte enkel. 2 januari var jag tillbaka på jobbet och vi skulle dra igång en festival, 4 dagar av hands-on projektledning och arbetsledning för totalt 50 ledare. Hade de inte vart för att mina ledare vågade tro, tro på min förmåga att återgå till arbetet och vara ”den dära ledaren” hade min självtillit aldrig återställts.

Som Robin Quaison en gång sa; ”Dröm stort, vi kan också”

Alexandra Tecle