Julius Kramers inlägg om årets som Kompassrosstipendiat

Till dig som förmodligen inte kommer att läsa det här blogginlägget

Du som kanske tycker att allt snack om ledarskap är lite flummigt. Vagt definierat, med högtravande klyschor och käcka förändringsteorier.

Fine. Jag brinner förvisso för ledarskap och jag går igång på teorierna. Men när jag ser tillbaka på vad jag själv skrivit och sagt det senaste året, slås jag av hur svårt jag tycks finna det att koncist beskriva min egen syn på ledarskap. Jag får ur mig ord som värderingar, tillit och autenticitet; ödmjukhet och lärande; mod, omtanke och handlingskraft. Jag får ledarskap att verka ganska svårt. Går det överhuvudtaget att göra rätt? Och så tänker jag: nej, det går nog inte att göra helt rätt.

Nu, efter några år som ledare i olika sammanhang – från kompisgänget i den lilla scoutpatrullen, till makthavarna i de internationella organisationerna – har jag kanske äntligen förstått varför:

Människor är människor – varken mer eller mindre. Var någonstans i världen, i vilken roll, och på vilken nivå i en hierarki vi än befinner oss.Högtravande klyscha? So be it.

Efter det senaste årets kompassros-kokande kommer här min destillerade syn på ledarskap:
Ta hand om dina medmänniskor, så löser sig resten.