Gustav Plantin om första tiden som Kompassrosstipendiat
”Å va’ ska vi me’ denna till?” I kanon klingade frågan bland alla oss elever i klass 7B på Hagalidskolan i Staffanstorp. Den sedvanliga kompassutdelningen inför skolans stora orienteringsdag skedde alltid under lika högtidliga former: vår omåttligt entusiastiska idrottslärare Maj-Britt predikade oförtröttligt om värdet av att kunna navigera i den ”Besynnerliga Bokskogen”, medan vi elever febrilt debatterade matsäck och eventuella sankmarksdopp. Att det rådde en stor osäkerhet kring kompassens funktion är en underdrift. Vanligtvis brukade vi lägga instrumentet åt sidan och istället på led jogga efter Viktor, som var känd som skolans enda kart- och kompassläsare. En särskilt påpasslig taktik för oss elever som föredrog samhällsorientering (SO) över kontrollcheck i Bokskogen.
Det tog mig många år innan jag började fundera på kompassens egentliga funktion och symbolik. Kanske var det filmvärldens Captain Jack Sparrow som grundlade grubblet; det finns onekligen något högst intresseväckande med en kapten som hängivet seglar efter en trasig kompass. En god intuition förklarar särdraget och med samma retorik tog jag mig igenom 6 års skolorientering med goda resultat. Slutsatsen jag drog var att intuitionens relevans inte bör förringas. Särskilt betydelsefull är den nog för oss unga ledare. Avsaknaden av erfarenhet gör inte sällan att den inre kompassen får styra när man i ovisshetens beslöjade korsning möts med vanskliga vägval. Att i detta dunkel kunna navigera, instruera samt entusiasmera utmärker för mig ett gott ledarskap.
Det är emellertid inte alltid helt enkelt att praktisera denna inre kompass. Vägen till det rätta och riktiga – orienteringskontrollen om man så vill – är ofta knepig, krokig och krånglig. Det har jag inte minst insett som ordförande för fotbollsföreningen Staffanstorp United. Visioner om framtiden leder ofta till förändring – vars friska vindar kan bidra med turbulens. I denna virvelstorm är det lätt att både tappa fotfästet och vilseledas (särskilt när man inte har en Viktor framför sig). Men det är när dessa vindar blåser som hårdast som värderingarna som mest måste vårdas. Mod, omtanke och handlingskraft utgör här tre viktiga måttstockar för ett bra beslutsfattande. Kanske illustrerar, passande nog, den svenska FN-ambassadören Anders Kompass denna symbolik bäst.
Samtidigt får arrogansen aldrig styra. Att respektfullt lyssna in det främmande, även om det kan tyckas skrämmande, är ofta inte alls så hämmande, som man kan tro. Ödmjukhet är underskattat och det är viktigt att våga tvivla. Jag tvivlar mycket och jag tvivlar ofta. Tvivel stärker och tvivel utvecklar. Nomineringen till kompassrosen har här spelat en väsentlig roll. Inte enbart för att bekräftas som ledare, utan också för att omsorgsfullt få resonera kring sitt eget ledarskap. Denna process har gett mig flera viktiga insikter; stärkt mina grundläggande värderingar och tydliggjort visionerna. Härigenom har det gjort mig till en bättre ledare.
Av denna anledning kommer jag under hösten att nominera en ung ledare till nästa års Kompassrosstipendium. Kanske blir det Viktor, som redan i sjunde klass visade (orienterings)vägen för oss andra. Eller kanske någon av alla de extraordinära eldsjälar som jag samverkar med i min förening. Oavsett står det klart att jag nu borde skicka ett tack till min gamla idrottslärare Maj-Britt, som lärde mig att navigera – bokstavligen såväl som bildligt. Med hennes visdom svarade jag därmed inte ”Å va’ ska vi me’ denna till?” på kraftig skånska när jag i april, tillsammans med fantastiska Julius, Paulina och Omid mottog Kompassrosen. Tackolov för det.