Allt för ofta möts jag av berättelser om hur de onda människorna med makt ställer till det för oss andra vanliga människor. Volvocheferna som höjer chefernas arvoden samtidigt som de sparkar folk utan att blinka. Annika Falkengren vd för SEB som när bonusarna togs bort fick höjd fast ersättning med girighet som drivkraft. Listan över alla människor som är i särskild ställning och som bara använder den för sin egen vinning kan göras lång.

Problemet är bara en sak. Nu när jag i olika sammanhang träffar dessa människor så krossas dessa föreställningar. Precis som de flesta människor så de i grund och botten riktigt bra människor med goda intentioner. Avsikten bakom de händelser som skapade skandalerna var något helt annat. Ibland bygger till och med hela skandalen på felaktiga uppgifter. Men vem bryr sig om det nu när skandalen stämmer överens med vår föreställning om att de som bestämmer inte är sjysta och hederliga människor. När jag möter dem så är det precis det som de är. Precis som när man lär känna människan bakom vilken fördom som helst så tenderar den krossas. De tillkortakommanden som vi alla människor delar finns såklart även hos dessa människor. Att vi kan missa viktiga detaljer, att vi ibland har rädslor etc. Men ack så lika vi är.

För ett samhälle skall utvecklas fullt ut så måste alla kategorier människor erkännas sin i grunden goda intention. Det är det som samhället måste bygga på att stärka. Lika centralt som det är att utgå från att den nyanlända flyktingen eller den som är sjukskriven i grund och botten vill bidra till det samhälle man anlänt till lika centralt behöver det vara att inse att även Volvocheferna vill göra gott. Ibland misslyckas man och då skall man få återkoppling på det. Vi skall granska varandra så någon annan kan upptäcka om jag är på väg att gå vilse. Helst dem med stort inflytande på vårt samhälle i stort. Men vi får inte tappa grundsynen att människor i grunden är goda. Oavsett om man är VD eller inte. Samhället som system måste orka bära den värderingen. Utifrån det så finns ett oändligt arbete att ständigt utveckla lagar, regler, budgetar, kollektivavtal, försäkringssystem, etcetera för att ge bränsle åt vår grundläggande drivkraft att göra bra saker för oss själva såväl som för andra. En del av detta är ju såklart att systemet ger oss en konsekvens när vi kommer till korta i denna ambition.

Allt vi gör som skapar större avstånd mellan olika grupper människor kommer tillbaka och biter oss i röven. Vi är beroende av att vi kan relatera till varandras situation så vi kan bygga ett samhälle som tar hänsyn till helst varje individs unika situation. Att vi då sorterar människor i onda och goda leder bort från den förmågan och tenderar ge oss mer av det vi egentligen försöker få bort. För den som blir angripen tenderar isolera sig när lösningen ligger i att vi alla delar samma värld. Bara då vi blir varandras angelägenhet.

På tal om människors potentiella godhet så träffade jag ett praktexemplar här om dagen på Den stora chefsdagen som tidningen chef anordnar. En vår tids Dag Hammarsköld i Jan Eliasson. Vilken formidabel människa!

Den 1 september påbörjade jag ett traineeprogram på FN:s organ för arbetslivsfrågor ILO. Huvudkontoret och dess avdelning för AIDS-frågor ligger i Genève, Schweiz. Här befinner jag mig och intrycken av en stor organisation som försöker eliminera en epidemi är ytterst intressanta. Det finns olika viljor; såväl politiska som ekonomiska för hur man bäst går tillväga; som resultat vill man alltid få konsensus emellan parterna. Lättare sagt än gjort. Det är hierarki och byråkratiska komplikationer i vägen fram till framlagda förslag, rekommendationer och internationella standards. Min ambition under min tid med ILO i Genève är att få en förståelse för de nätverk och den internationella beslutsprocess som sker. Jag vill veta vari denna process som jag kan vara verksam. Det handlar alltid i slutändan om vad man VILL åstadkomma. Min profession och min rank i hierarkin må begränsa mig för tillfället men med en respekt för systemet och med en insikt för att kunna lära känna de rätta vägarna tror jag att jag i sinom tid både VILL och KAN finna min plats för att resa frågan om rätten till respekt, hälsa, medicin och lika villkor trots en hotande livsbild av HIV/AIDS. Grundbulten som jag ser i allt arbete är behovet av respekt för de mänskliga rättigheterna. Utan den respekten kan vi inte leverera långsiktiga lösningar. Ledarskapet här är viktigare än någonsin. Makthavare måste ta sitt ansvar och förenas i enlighet respekten för de mänskliga rättigheterna o viktigast av allt agera därefter. Det är den handlingen som jag vill se förankras och faktiskt nå de människor vi talar om.

Den här veckan har jag tillfälligt lämnat mitt rullande kontor och checkat in i Stockholm för kundmöten, hjälpmedelsmässa och så en innehållsrik afton på Berns tillsammans med andra företagare.

Det är tidningen Veckans Affärer som utser årets Supertalanger, och jag var en av 101 utvalda som tävlade. Vi hade bedömts utifrån kriterierna kunskap, prestation, drivkraft, trendkänslig och personligt varumärke.

Tävlingen känns viktig för att lyfta fram framtidens ledare och entreprenörer, det sporrar åtminstone mig att bli ännu vassare. Vi behöver också fler förebilder.

En av frågorna som diskuterades var hur företagen ska göra för att attrahera framtidens arbetskraft.

Det är nämligen inte längre lönefrågan som avgör vilket jobb man hoppar på, utan det är saker som värdegrund, flexibilitet dvs varifrån och när man kan arbeta, och att det är roligt.

Om jobbet inte upplevs som roligt så söker man sig vidare till en annan arbetsgivare helt enkelt. Till och med under anställningsintervjuer är människor öppna med att de snart tänker sig gå vidare till ett annat företag.

Människor är alltså inte längre rädda för att byta från en arbetsplats till en annan, ingen blir längre kallad hoppjerka, och ”snabbare puckar” är det som gäller.

Jag ser en stor fara med detta, dagens unga är så bortskämda, vi har fått allt vi pekat på och inte upplevt några kriser.

Den föreställning vi svenskar har om arbetet är att det ska vara roligt, i andra länder är det vikten av att få ett jobb som värdesätts, det är helt andra saker som hotar ens jobb och försörjning.

Den svenska inställningen tror jag smittar av sig på det mesta, även på våra relationer i arbetslivet och på våra personliga relationer. Det är lätt att ge tappt.

Tillväxtbarometern visar exempelvis att i gruppen 18-35 år kan 38 procent tänka sig att starta eget, medan endast en procent verkligen gör det. Vi behöver fler företagare och entreprenörer, men inte många är beredda att kämpa. När något inte upplevs som trendigt längre, ger man upp för att jaga vidare.

Alla kan inte vara supercoola och jättehäftiga, och visst är det lite bisarrt att förr fick folk skador av alltför tungt fysiskt arbete, medan vi idag blir sjuka av att vi rör oss för lite?

Om man bor i Sverige och förväntar sig 20 graders värme och sol 360 dagar om året, så blir man besviken. Vädret är som väder brukar vara mest, det regnar, stormar, och blåser hårt, men det är också försvinnande varmt och vänligt ibland. Så är det med arbetet också, vissa dagar är pest, andra ljuvliga, det gäller att ha rätt inställning och ambitionsnivå.

Hur det gick för mig i tävlingen? Den här dagen lyste solen över mig, sjunde plats på listan och jag avslutade kvällen i Blå hallen med gott humör.

Där höll stiftelsen för strategisk forskning middag, och det mest intressanta var i mitt tycke slutsatsen att framtidens forskning måste byggas genom att knyta näringsliv och forskarvärlden till den politiska arenan.

Middagen var fantastisk, bordssällskapet fängslande, dukningen vacker och allt välordnat in i minsta lilla ramp.

Tillgänglighet handlar inte om åldern på lokalerna, stadshuset är ju inget nybygge precis, nej det handlar om att göra sig besvär. Att ta sig tid för flera dagars planerande, och att ta frågan om tillgänglighet på allvar. En eloge till Michael Bindefeldt och hans stab som gjorde allt för att jag skulle känna mig välkommen.

Som alltid är det inställningen som räknas, både till livet och människorna.

På måndag rullar jag vidare norrut igen, den här gången står Umeå och vårt nya varumärke VH action i fokus.

På återseende om en vecka;

Veronica

Så var jag tillbaka på mitt rullande kontor igen, efter en kort semester. Sommaren har varit intensiv, inte minst för att vi i dagarna lanserar ett nytt varumärke, VH action, personlig assistans med attityd.

Det gör vi för att stärka unga vuxna med funktionshinder och deras familjer och assistenter. I den här åldern kommer alla svåra frågor, både hos föräldrar och ungdomar.

Sex och nya relationer, att flytta hemifrån, ta körkort och skaffa sig en utbildning och ett jobb. Svårt för alla naturligtvis, men som ung med funktionshinder får frågorna ett större djup, eller ett annat allvar om man så vill.

Sex och relationer till exempel, hur förhåller man sig till sin kropp, som är så van att hanteras av andra, hur behåller man sin integritet och hur vågar man släppa en käresta inpå livet?

Det är inte lätt att spränga gränser, och inte är det lättare att sätta dem.

Flytta hemifrån är jobbigt för alla unga, och ännu svårare för den som tvingats förlita sig på familjen i mycket. Frigörelseprocessen blir en helt annan, och hur många föräldrar är villiga att verkligen släppa taget? Själv hade jag skrivit på hyreskontraktet innan jag berättade för mamma och pappa att jag skulle flytta till min första lägenhet,  jag var så rädd att bli övertalad att bo kvar hemma.

Skaffa körkort och bil är heller ingen självklarhet när man är ung och funktionshindrad, bilen måste kanske anpassas och bara det är ett projekt i sig. Själv har jag en anpassad kärra som jag skjutsat självaste kungaparet i, det var en minnesvärd tur. Jag var bara 17 år och hade fått dispens av vägverket att ta körkort i förtid, och därmed en ganska ovan chaufför. Men vi tog oss ända fram till målet, om än i sakta mak. Redan då insåg jag vikten av målfokusering…

Skämt åsido, om man har ett funktionshinder och det är extra angeläget, kan man ansöka om dispens. Körkortet gav i alla fall mig en enorm frihet att kunna förflytta mig när och dit jag ville, utan att vara beroende av färdtjänsten.

I dag ser vi fler och fler inlägg i debatten som handlar om unga vuxna med framförallt rörelsehinder och deras svårigheter att få ett jobb eller en vettig sysselsättning.

Vi ser rubriker som ”Jag vill inte fika mig genom livet”, och det skär i mitt hjärta. Varför finns det inte plats för unga begåvade människor med funktionshinder på arbetsmarknaden? Vilka rädslor och okunskaper styr vårt samhälle?

Det är inte svårare att anställa en person med funktionshinder än en som inte har något, ”same, same but different”, kan jag tycka.

Vi har passat på att starta höstterminen med att konferera i Falkenberg och Halmstad under en vecka. Härligt och lärorikt att får träffa alla, skojigt med teambuilding på Ästad vackra gård utanför Varberg. Fångarna på landet, jojo, jag skrattade så att jag vek mig dubbel i min blå ladugårdsoverall och slitna skärmmössa, särskilt när min syster plurrade under en avancerad skjutsa-kollega-i-ranglig-skottkärra-över-hal-och-lång-spång-övning.

En tröst för min då så dyblöta syster är kanske att jag nu nästan dränks i regn hemma i Sverige, medan hon torkat upp under Mallorcas blå himmel. Hon är med och arbetar på vår årliga VH-resa som vi gör tillsammans i grupp, den är oerhört uppskattad och i år är ett 40-tal personer på plats och njuter av sensommarvärmen.

Ni kan läsa bloggen från Mallorcaresan här.

Ett år hade vi två ton hjälpmedel med oss i bagaget, jag brukar säga att det är en självklar frihet för personer med funktionshinder att få resa.

På söndag styr jag kosan till Stockholm där jag bland mycket annat ska föreläsa en del.

Med kärlek;

Veronica

En Global skola på Hemmaplan heter det utbytesprojket som jag är verksam i inom Frälsningsarmén. Vi försöker på olika sätt locka engagemang och intresse för det värdebaserade pedagogiska arbete som vi arbetar med. Från möjligheten att bli fadder, vara med och bygga skolbibliotek och möta skolbarnen på borta- och hemmaplan. Drömmarna och målen är dem samma. Vi vill att barn från olika världar och förutsättningar skall få mötas och utveckla gemenskap.

Nu har du chansen att få vara med att bygga vidare vår dröm.

Den 21 september kl. 19.30 på Göteborgs Konserthus slår vi till med en GALA FÖR  FRÄLSNINGSARMÉNS SKOLA CHIEDZA I ZIMBABWE.

Barbara Hendricks och Thomas Tengby är celebra personer som bjuder till på scen. Behållningen för  konserten går oavkortat till projektet.

Till detta varma kulturella event skall du intresserade, inspirerade och omtänksamma framtidsmedborgare infinna dig. Jag vill hälsa dig, din familj, dina vänner och dina kollegor välkomna till denna afton. Boka din biljett på www.gso.se och du får vara med och bygga broar inför framtiden.

www.gso.se

Veckan på Öland var riktigt lyckad, vi gjorde så mycket roligt och jag hoppas barnen har ett fint minne att ta med sig.

Vera och Herman var med oss även på det här lägret, vi hittade på mycket. Åkte till Ölands djurpark, firade kronprinsessans födelsedag och umgicks med djuren som fanns på gården vi bodde på.

Nu har jag semester i Sunborn fram till 5 augusti, ska koppla av med mina hundar, ta långa promenader och lyssna på musik.

Ta vara på varje minut av sommaren, sommaren är kort: http://www.youtube.com/watch?v=NVdGOz_ptDg

På återseende!

Hiv och AIDS epidemin drabbar de mest oskyldiga; världens barn. Många står utan föräldrar, utan skolgång och utan en nyckel till framtiden. Det finns medicin att tillgå men inte på de platser där människor är i behov av den. Det är dina och mina medmänniskor som det drabbar och jag vill inte stå och titta på.

Med denna anledning befinner jag mig i Sydafrika och närmare bestämt Kapstaden där International Aids Society håller en konferens om vad som sker på området för att bekämpa epidemin. Här finns representanter från hela världen eftersom vi alla står inför samma utmaning. Med på invigningsceremonin var nobelpristagare och företrädare regeringar och flera välrenommerade personer på arenan. Det är ett strategiskt val att förlägga en AIDS-konferens här med anledning av att landet är värst drabbat. Mer än 1/3 av befolkningen är hiv-positiva och den produktiva generationen går förlorade och drabbar hälsosystemet och hela ekonomin.

IAS Conference 2009 har hittills genererat mycket solid vetenskaplig forskning. Jag har kastats in i komplexa diskussioner och fått insikt i förebyggande arbete och behandling. Framförallt talas det om de afrikanska nationernas bidrag i denna fråga. Det är en stor frånvaro av ett ledarskap i rätt rikting, alldeles för mycket ansvar kastas ut på den civila sektorn och man står med öppna händer och inväntar hjälp. USA och Storbritannien liksom Sverige är stora bidragsgivare men vart tar kunskap och pengar vägen? Det är en katastrof som bör hanteras på ett hållbart sätt. Endast 1/3 av de behövande erhåller medicinsk behandling. Ledande politiker måste omdirigera sin politik och se till sitt ansvar i frågan. Tyvärr har hiv-frågan fått för mycket uppmärksamhet kring de positiva behandlingsmetoderna så man glömt bort att fortsätta alarmera för mer fokus på allas rätt till dess tillgång.

Jag är tacksam att kunna vara närvarande vid konferensen och ta till mig av 2009 års rapporteringar om epidemins status. Jag har som ambition att ta med mig nya implementeringsverktyg för att kunna följa upp lokalt i det projekt i Zimbabwe som jag själv verkar i.

www.ias2009.org

Det är alltid lite speciellt att bli intervjuad och filmad, fast vår kommunikationschef säger att jag saknar nerver när det gäller att framträda. Kanske är det lite så, jag tycker mest det är kul faktiskt.

I Eskilstuna anslöt ett filmteam från Berlin. Deras uppgift är att skildra livet i våra länder genom olika personers vardag. Projektet heter Daily Life Europe, 54 personer i 27 länder filmas, och en av Sveriges två representanter är alltså jag.
Viviane Blumenschein heter regissören, och filmen görs för att visas på ”the new visitors center of the European Parliament in Brussels”, det vill säga EU:s nya besökscentra i Bryssel.

Jag tvekade inte att tacka ja när jag fick förfrågan från filmteamet. Det känns viktigt för mig att vara en förebild för andra, och visa hur vardagen för en yrkesarbetande kvinna med funktionshinder ter sig år 2009. Vi är inte så många, varken i Sverige eller övriga Europa, och jag tänker att både barn och ungdomar kan få ett framtidshopp, och inte bara se ett liv på institution framför sig.
Det är väldigt upplyftande att vara på sommarkollo även om man är vuxen, det är roligt att se barnens glädje och uppleva deras gemenskap. Sport främjar gemenskap, så är det bara.

Våra figurer Vera och Herman Assistans dök också upp på lägret. Mycket uppskattat, alla tycker att Vera och Herman är skojiga. Men det ligger förstås en mycket djupare tanke bakom Vera och Herman än så.
Vera och Herman är bästisar, och de hjälps åt. Herman sitter i rullstol, Vera är den som går. Ingen liten skör prinsessa som rullar fram och ska tas om hand av en handlingskraftig ung man, schablonbilder ligger inte för oss. Nej, snarare två levnadsglada kompisar med en stark vänskap som gör att de klarar av det mesta, i alla fall mycket mera än de flesta vuxna tror. För Vera och Herman är lite äventyrliga av sig, de vill gärna resa, gå på konserter och vara med på kollon, som vårt eftertraktade sportläger i Eskilstuna där också syskon och vänner var med förstås.

Jag själv var med och spelade boll, superkul, det var en riktig fight mellan det blåa och gula laget. Vårt lag vann, det hade vi bestämt redan innan vi började spela. Med fantasins hjälp kan man ändra lite på verkligheten så att den ter sig något bättre.
Det är viktigt med målbilder och förebilder, inte minst för unga med funktionshinder. Att ha någon vuxen att spegla sig i och identifiera sig med, för att kunna föreställa sig hur livet kan se ut när man kommit lite längre och löst lite fler problem.
Våra fem sommarkollon är till för att barnen och ungdomarna ska få träffa varandra, få vuxna förebilder men också få andra barn som förebilder, det är lika viktigt det.

Så var det dags att sätta sig i det rullande kontoret igen, och arbeta mig ner till Göteborg. Där hade jag möten med vår operativa chef Linnea Lilja och Klas Andersson som jobbar på marknadsavdelningen. Att leda på distans är som sagt speciellt, och jag tar alla tillfällen att faktiskt träffa vår personal när jag åker landet runt.
Från kust till kust, vidare från Göteborg med sikte på Öland och vårt sommarkollo där. Det blev ett stopp i Kosta Boda på vägen och ett hastigt hej i förbifarten till ägaren Torsten Jansson.

Oerhört spännande att se hur han vidareutvecklat ett historiskt varumärke som Kosta Boda, gett det ett annat liv och hur han lyckas attrahera nya målgrupper.
Temat är glas i allt från handfat till inredning och belysning, superläckert. Här finns glasgymnasium, i hyttan kan man prova på såväl cirkus som glasblåsning, genomfört var ordet. Själv inspireras jag av att se en bas med tradition utvecklas.
Tja, in i bilen igen, nu är det inte många mil kvar till Öland och Äpplerums lantgård.
På återseende nästa vecka!
Hälsningar Veronica

I Visbys Almedalen har många politiker samlats för diskutera, evalvera och friskt möta vårt Sveriges framtid. Det var min premiär på Almedalsveckan och jag angjorde bryggan med stora förväntningar på Sveriges främsta samhällsbyggare. Varje person säljer och väljer sina idéer med väl beklädda ord, som har till syfte att påverka och förändra. Här fanns ALLA de typer av verktyg i verktygslådan. Det är otroligt glädjande att beskåda var persons engagemang att tro på sin sak MEN vad som fattas mig är större imponering än den rabiata framtoningen att snarare knäcka sin motpart än att söka samstämmighet i utvecklingen.

 Vi talar om politik såsom tillhörighet. Jag som mottagare av budskapen VILL MÖTA MER GENOMTÄNKTA och HANDLINGSKRAFTIGA politiska verktyg för att låta mig IMPONERAS. Jag vill att kontentan av detta prat lockar mig till att placera mina kärnfrågor inom den politiska ramen. Inte avskräcka mig till att göra det.  Sen när blev politiken enbart uttryck för pajkastning och beklädnad av vackra men tomma lovord??

Mina tankar går till ansvaret som medföljer oss i ledarskapet. Att utrycka sin åsikt med respekt och omtanke för att driva igenom sin ståndpunkt. Är det inte de underliggande värderingarna i den ideologi man tror på som skall utkristalliseras i debatten. Jag saknar ett IMPONERANDE LEDARSKAP på denna arena. Människor i den position borde tänka över sina val av ord när de iklär sig sådan prakt. Jag vill så förmedla utmaningen till de politiska hjältarna att låta bli fokus på motpartens svaghet och istället fokusera på egna styrkor. Kampen blir ju annars bara till hälften vunnen. I mången och mycket finns det ju gemensamma referenspunkter, kan vi inte utgå ifrån dem istället för att kasta bort värdefull energi med att kritisera varandras lovord utan vidare konsekvenser? Varför inte istället med mod bemöta och presentera den alternativa utopin. För mycket snack och för liten verkstad. Utan vidare kritik längtar jag efter att få bli mer imponerad av vågade idéer debatter med grund i egen styrka .

Vi åker norrut genom ett sommarfagert Sverige. Allt är prunkande grönt längs vägen och värmen i bilen tryckande. Jag sparkar av mig skorna och fortsätter med mina telefonmöten. När man som jag driver ett filialföretag är förutsättningarna annorlunda. Ett ledarskap på distans liknar inget annat och ställer också andra krav på oss chefer. Jag använder mig av alla tänkbara tekniska lösningar, de är goda verktyg för mig, men också bara just det; verktyg.

Ju mer jag reser omkring i vårt land och träffar folk, desto mer förstår jag betydelsen av att mötas. Möten mellan människor är ovärderliga. För ledarskap handlar om så mycket mer än att vägleda med ord, det handlar om saker som att kunna fånga en känsla, och att skapa en relation.
I vårt it-samhälle där informationen flödar över oss är det lätt att glömma betydelsen av det personliga mötet. Att träffas, få se hur den andra ser ut, bedöma hur han eller hon mår, kunna läsa av en situation, ett kroppsspråk, att får utveckla en idé tillsammans; det är så verksamheten förs framåt och utvecklas.
Egentligen tror jag att meningen med tiden är att den ska begränsa oss, så att vi inte hinner med hur mycket som helst, utan får tid till eftertanke och ro.
Kvalitativa möten är grunden för allt ledarskap. Ingen vill ha en ledare som inte lyssnar, som inte är närvarande här och nu.

Som ledare är det viktigt att sätta gränser, jag tycker inte att man alltid ska vara anträffbar. Sedan jag börjat stänga av ljudet på min mobiltelefon är jag mycket mindre stressad. Jag kan ändå bara prata med en och en i taget, och gillar att arbeta fokuserat.
Jag tror inte alls på det där med en kontorsdörr som alltid är öppen för besökare, det leder bara till flyktiga möten och snabba, ytliga svar. Det är viktigt för mig att ge av min tid i ett möte och att få någon annans tid i ett möte. Det är en grundläggande respekt, tycker jag.
”Ursäkta, jag ska bara…” som Alfons Åberg säger, är något jag har jättesvårt för under möten, och det är även något jag själv försöker var mycket strikt med.

Vi åker vidare uppåt landet, och våra hotellrum är lika tryckande varma som bilen. Den rullar fram över ojämna vägar, tjälskott och vägarbeten avlöser varandra. Jag funderar över vikten av återhämtning.
I dag är det trendigt att alltid ha mobilen på, ”jag har semester men ring mig gärna när som helst”. Är det en tävling, flest samtal vinner och ska vi i efterhand mäta oss med varandra? Den som är mest eftertraktad är också mest betydelsefull, eller?
Min erfarenhet är att särskilt nya, unga ledare tror att de är oumbärliga, att hela organisationen faller om inte de är närvarande. Så är det ju inte alls.

När man ska ha semester så måste man lösa det organisatoriska och ledarskapsfrågorna först, så att man inte behöver tömma sin mejl och svara i sin mobil, och slipper att gå in som problemlösare varje dag. Anledningen till att vi har semester är att vi ska återhämta oss. Jag tror det är lite typiskt för oss i ”mellanmjölkens land” att resa när man ska vara på kontoret, att jobba då man ska ha semester och att jobba när man ska vara med familjen.
Det kan aldrig leda till något gott, som person blir man splittrad och som ledare icke närvarande. Jag är övertygad om att man tappar fokus på sin egentliga uppgift.
Själv byter jag nu återigen riktning på mitt rullande kontor, och sätter fart mot Eskilstuna. Där väntar VH kids första sommarkollo och en filminspelning.
På återseende om en vecka!
Hälsningar Veronica