Mina senaste veckor har varit omvälvande och ytterst intressanta. En turné som innehållit alla de diskussioner och intryck som krävs för att innefattas i uttrycket ”allt mellan hav och himmel”

I New York fick jag chansen att delta på en ledarskapskonferens under temat ”Developing Agile, Resilient Leaders for a VUCA world” där det var eliten från stora management- och industriföretag, såsom Dell och Coca Cola som bjöd på seminarier i vind med hur morgondagens ledare ska klara av de utmaningar företag utsätts för. Hur skall man leda och vari finner man balansen mellan profit och ett mervärde. Ledord hur man inte ska behöva säga till sina följeslagare vad de ska GÖRA för att uppnå detta utan hur man istället fäster vikten vid hur du som ledare måste VARA för att dina ”followers” skall följa och därmed skapa ett hållbart och effektivt ledarskap.

Morgondagens afrikanska och europeiska ledare

Efter nästan ett dygn i flygstolen möttes jag av 42 varma leenden från 25 länder. I Polokwane i nordöstra Sydafrika hölls “The 7th European-African Training Course for Youth Organizations”. Syftet var att förena och stärka ungas röster för ett djupare och alltmer framgångsrikt samarbete inom ramen för de åtaganden som finns på agendan för globala utvecklingsfrågor, och framför allt samarbetet mellan Afrika och Europa. Här var jag utvald delegat från Sverige att representeras bland andra unga lyhörda ledare från ungdomsparlament och ungdomsorganisationer. Att få diskutrera synen på mänskliga rättigheter och dela upplevelser från våra verkligheter blev oerhört starkt för mig. Vår slutprodukt blev ett första draft till en deklaration med pekpinnen mot staternas uppföljning av de skrivna löftena vad gäller av Millennium Development Goals, Youth Rights and Participation, Good Governance, Peace and Security and Migrants and Mobilization.

Summan av kardemumman var att bland dessa 42 röster fanns det hopp och vilja inför en morgondag. En morgondag där mer transparens och effektivitet efterkrävs av våra stater liksom ett starkare fokus på ungas röster. Vi jobbar på gatorna, vi möter verkligheten och vet ofta vad som krävs. När röster från nord och syd kommer samman som vi fick göra byggs nya plattformer av samarbeten och utbyten. Vi vill skapa en enhetlig värld utan tomma löften. Jag var hedrad att få företräda Sverige men är också djupt berörd över den nonchalans som ofta ges till de riktiga katastroferna som vi aldrig får höra om i vår media. Nyheter styrs tyvärr för mycket av ett affärsintresse. Men att sitta till bords med engagerade ungdomar från Gambia, Slovenien, Zimbabwe, Rwanda och Litauen gör att samtalen och berättelserna får ett annat sken. I november samlas Head of States till ett 2nd European-African Summit i Libyen av alla ställen och där vill vi mana till upprop och genomslagskraft .

Jag är så tacksam för de utmaningar som jag stått inför och de har rustat mig oerhört i mitt ledarskap i den oerhörda vikten av dialogen och förståelsen för de kulturkrockar som uppstår, i affärsvärlden, biståndsvärlden och när vi möts på fältet med hjärtan att förändra men med olika mind-sets.

Samtidigt som ångesten ökade så insåg jag vilken chans detta var: att som ung ledare få prata framför en klass kunskapstörstiga (förhoppningsvis) elever. Att kunna ge de en bild av hur en liten del av ”samhällssystemet” fungerar.

…och visst var de nyfikna, jag delade upp klassen i två lag som fick tävla mot varann genom att svara på mina frågor. Till en början var det ingen som trodde att de visste något om landstinget, men ju fler frågor de faktiskt kunde svara på ju mer insåg de att de kunde massor!

Man kunde verkligen se hur de ”växte” på den korta tiden: nu visste de ju att sätta plåster och borsta tänderna kunde kallas för egenvård… Ingen satt tyst och en massa kommentarer blev det. Riktigt kul!!

Innan jag skulle gå undrade jag om någon hade en sista fråga. Då räckte en blyg liten kille upp handen och frågade: ”vilket lag vann?”…

Min kunskapstörstiga dotter Lea

För lite mer än två månader sedan kom det overkliga samtalet från kungliga slottet: jag hade blivit utsedd till en av tre stipendiater för Ungt ledarskap…jag skulle nu anses vara en förebild…kändes helt overkligt! Följde sedan en tid av hemlighetsmakeri då ingen fick veta att jag var utsedd förrän självaste D-day (en månad senare). Jag kokade och bubblade och tyst skulle jag vara!! Så svårt! Det enda jag ville göra var att tacka alla som hade hjälpt mig, nominerat mig samt berätta för hela världen hur lycklig och stolt jag kände mig!

Det var min allra första känsla…sen kom frågorna: varför hade just jag fått detta stipendium? Vad hade jag gjort som ingen annan hade gjort? Vad skulle detta innebära? Skulle jag verkligen åka till Stockholm (bor i Kalmar) och träffa kungen, Kofi Annan och Leif Johansson? Lilla jag?

…och visst blev det så: en oförglömlig dag (prinsessa för en dag fick en helt ny innebörd) där jag, Anders och Nino var i centrum…intervjuer, kontakt med ca 200 ledare inom det svenska samhället, fantastiska föreläsare och en ceremoni som heter duga! Dagen avslutades med en trevlig och lättsam middag på slottet med ett fåtal inbjudna…morgonen därpå var det bara att nypa sig i armen och börja svara på mediernas frågor…

Då detta är mitt första inlägg, vill jag börja med att berätta lite om min bakgrund.

 
Som barn skötte jag mig själv till stor del. Detta på grund av att mina föräldrar arbetade mycket för att hålla familjen samman. De flydde från Iran på 80-talet och började om från noll i ett för dem helt främmande land – Sverige. Varken min mamma eller pappa fick arbete inom sina kunskapsområden, men jag har aldrig hört dem beklaga sig, för detta gjorde de för min skull. För att jag skulle få en fri uppväxt och alla möjligheter i världen. Därför har jag också alltid varit en person som verkligen tagit vara på alla möjligheter och också sett möjligheter där någon annan hade sett hinder. Kanske var det delvis denna mentalitet som den 28:e april tog mig till det kungliga slottet för att ta emot det ärofyllda stipendiet kompassrosen. Jag är årets stipendiat inom näringslivet och ser fram emot att få dela med mig av mina tankar till er!

Jag vill  tacka Konungens Stiftelse Ungt Ledarskap  och alla människor som gjorde den 28:e april till en av de finaste och mest minnesvärda dagarna i mitt liv.

År 2007 flyttade jag till Norrköping och då började jag med mitt projekt ”Idrott utan gränser” i ett område som heter Hageby. När jag undervisade på idrottslektionen så hade jag en elev som gick i 8an som heter Suro Ismailov. En ung grabb, som fick för det mesta klara sig själv och samtidigt bodde i tufft område. Visst hade han sina föräldrar som gav honom stöd, men när man är så pass ung och bor i ett område som Hageby då verkligen gäller det att ha den extra drivkraften och inte släppas in i riskzonen. Genom projektet fick jag mer och mer lära känna den killen, lite coachning och vägledning blev det via projektet och det visade sig att Suro var en av mina bästa elever någonsin. Inte bara att han tog ansvar i skolan, utan även hans boxningkarriär gick uppåt. 2008 blev han svensk juniormästare och nu ca tre år senare så är Suro också ledare för Idrott utan gränser. Nu är det han som representerar sin boxningförening Akilles och leder de yngre till bättre framtid precis som jag ledde honom. Med andra ord – en god förebild för de andra barn och ungdomar. Efter att ha följt – coachat – utbildad Suro nu i några månader, ser jag honom hur han växer både som ledare och individ. Otroligt glad blir jag varje gång när jag ser eller hör detta. Även skolorna är helt överförtjusta över Suro och om han fortsätter så här så vet jag att Konungens Ungt Ledarskap kompassros väntar på honom.

Nyss hemkommen från senaste projektresan till Zimbabwe. Planeringen inför resan präglades av fantastiska tankar och möjligheter att få röra om i grytan! Med stora förhoppningar och drömmar kommer man långt men att möta verkligheten är sannerligen svårt. När tillgång till tranport, mat, mediciner och elektricitet är en daglig utmaning krävs det också tålamod, kreativitet och flexibilitet. Oron för landets framtid är stor men de människor som jag möter har hopp i blicken och  hjärtat på rätt ställe.

Jag åkte ner för att bygga vidare på de projekt som påbörjats och min roll är att fokusera på HIV/AIDS frågan. En av mina första dagar togs jag till en 30-årig  mammas begravning. Dödsorsak: HIV/AIDS. Kvinnan efterlämnade sig två HIV-positiva tvillingdöttrar på  sex år. Detta är tyvärr verkligheten för många. Man räknar i dag med att var femte person i södra Afrika lever med HIV. Vissa är medvetna om det, dem flesta inte. Under mina dagar fick jag möta stort engagemang av UNICEF, ILO, svenska Ambassadören och svenskrelaterade  företag. Viljan finns att göra men hur ska vi egentligen nå ut och bekämpa? Hur?

Möte med representant från svenska Sandvik's arbetsplatsprogram inom HIV/AIDS i Harare

Jag vet att det går att vara en del i förändringen om en tid efter HIV-epidemin och jag vill bara ännu mer vara med i kampen att utrota den! Behoven finns här och där; alltid lokalt, inom familjen, runt hörnet. Det är även där som jag vill se resurserna, diskussionerna och de behjärtransvärda insatserna.Frälsingsarméns skola i Mbare är en utav få som trots alla svårigheter under de senaste åren varit öppen. Skolan är plattformen där vi inhämtar den mesta kunskapen om livet. Enligt mig, den ultimata arenan att tala med lärare, föräldrar och barn om HIV/AIDS.

På Chiedzaskolan i Mbare går det idag 1000 barn, dessvärre lever hälften av dem med endast en eller ingen förälder i livet. Orsak: fattigdom och i alldeles för många fall HIV/AIDS. Men barnen som går på skolan lever. Jag vill höja upp till dessa till skyarna. Jag vill att samhället tar dem under sina vingar. Dem är värda de bästa av det bästa. Dem är vår framtid och dem har tillgivna rättigheter att få synas och lyckas att få leva ett rikligt liv. Synen på förädralösa eller sjuka barn är dock alltsom oftast kortsiktig och insatserna för alldeles för små. Jag ser behovet av en skola med integrerad, social och kärleksfull hälsovård där dörrar inför framtiden öppnas istället för ständiga stängda sådana. Arbetsplasten för lärarna på denna skolan kan förbättras genom tillgängliga resurser för den kunskap som faktiskt finns. Mitt mission; ut med resurserna till denna förortsskola i det allför smutsiga Harare istället för att vackert tala om den på högkvarteren i NewYork och Genève. Jag har nu suttit där på hökvarteret och tillskaffat mig oerhörda insikter, dessa är inte till för att stanna hos mig. 

Elever fick motta hälsning och uppmuntran från svenska Kungen

Kunskapen och insikterna skall ut till dem som behöver den. Lokalt, långsiktigt och personligt enagemang i samklang med uppmärksamhet, transparens och förtroende från givare där sedelpressarna  finns.

I mina tankar under de senaste dagarna i skidbacken har orden om att ”ge livet det ljud av gläjde som livet behöver”. Viktiga livsingredienser för mig är just humor och entusiasm och dessa i symfoni för att vara i ett gott förvaltarskap. Livet är en gåva och det krävs att du och jag som gåvomottagare förvaltar detta på bästa möjliga sätt!

Jag vill åstadkomma mycket och se stora förändringar, men inte bara för mig själv i egen vinning. Utan din vinning är min inget värd. Med denna värdering måste jag vilja leva ut det som är det mest ultimata för mig, med hopp om att detta i kombination även blir det mest ultimata för dig. Frågan blir hur jag gör detta bäst?

Jag befinner mig  i en miljö fylld med karriärhungriga och villiga människor. De är fina och vill gott men tyvärr ser jag allt som oftast ett sken som bedrar. Med detta menar jag att de vill utstråla den fantastiska viljan och tron på allas bästa men de tilltagna medlen skyr målen. Det resultatinriktade egna behovet styr och övervinner hjärtats välbehag. Vi vill duga för oss själva men kravet från vår omgivning att prestera tar så mycket energi ifrån oss. Ljudet av glädjen försvinner. Jag vill uppmana oss att början ifrån den andra änden. En klok väninna sade till mig att; konceptet är klättra uppåt samtidigt som man jobbar neråt. Blicken fäst på målet men med göromålen mina mitt i bland folket. Jag tycker att detta är en sann gåva om förståelse för vad liv och karriär handlar om. Det gäller att med tryggheten och vissheten om att vi räcker till precis som vi är finna ljudet av gjädjen. I denna miljö där vi trivs bäst, har roligast och är mest entusiastiska -DÄR får vi även mest uträttat.

Platsen som förgyller hjärtats ramar är vår skärpa och färden dit skall inte förgöra de andra, våra  livskamrater. Det finns nåt åt oss alla. Inte sant?

Se bilderna på årets nomineringskampanj.