Min tid med ILO har under första månaden som gått fyllts av åtskilliga iakttagelser. Den önskan jag hade om att träffa på fantastiska och hängivna ledare har i fåtalet fall uppfyllts. De existerar men är alldeles för tysta eller för osynliga. Jag vet att det finns så många fler men de har inte fått chansen att synliggöra sig i talarstolen ännu.
Min gårdag får kännetecknas av tankar av både ris och ros. När jag klev av spårvagnen utanför den ståtliga ingången till FN:s högkvarter skildrade jag ett stort säkerhetsuppbåd och utom mitt synhåll fick jag senare veta att det var Zimbabwes President Mugabe som kommit på besök. Det fick mig osökt att tänka på gestaltandet av det ökända ledarskap som han drabbat sitt folk. Den kamp av kränkningar, fattigdom och krig som människor utsatts för. Mugabe står under sanktion av både USA och EU men närvaro vid ett FN-möte kan inte klandras därav. Han gjorde sitt intryck i stan och påkallade återigen sin suveränitet över sitt land och sitt folk. Denna tankegång blev senare som förbytt när jag möttes av nyheten att President Obama utsetts till Nobels fredpristagare. Nyhetsartiklarna tog en hastig vändning, men i mitt tycke från något för milda ord om Mugabe till något för kalla ord om Obama. ”Vad har han egentligen gjort för att förtjäna detta?” Debatten har bara börjat. Det jag skulle vilja få sagt och det som satte prägel på mig var det ljus och det mörker som vi omges och utmanas av. Å ena sidan de som hotar oss från att utveckla den fred som vi vill kämpa för och å andra sidan de fantastiska men få som för oss framåt. Det har varit fred i vårt land i 200 år men när kan vi räkna ner till den dag då vår värld inte belamras av krig? Varje nyhet om försök till fred utifrån enskilda initiativ, till internationella samfund borde vi ta till vårt ansvar att respektera och uppmärksamma desto mer. Det är ju inte de ökända ledarna som skall bära fanan fram. Jag påkallar oss andra att träda fram!
