Det som är nödvändigt för vissa är bra för alla brukar jag hävda, åtminstone när det gäller ny teknik. Ett bra exempel är flera av dagens hjälpmedel som har tagits fram för helt andra målgrupper, men som personer med funktionshinder nu har användning för.
Jag känner en ung man som är totalförlamad efter en olycka.
Han kommunicerar med omvärlden med hjälp av sina ögon.
Om han tittar åt vänster lyser en röd lampa för nej, tittar han till höger så lyser det grönt för ja.
Han skickar sms med sina ögon, och skriver på sin dator genom att titta på tangenterna. Fantastiskt javisst, men framförallt livsviktigt.
Tekniken som används kommer från flygvapnet från början, och var ett sätt för piloterna att styra olika parametrar i en nödsituation. Vidareutvecklingen innebär en möjlighet till kommunikation när inga andra alternativ finns, och som ingen trodde var möjlig för ett antal år sedan.
Men teknikutvecklingen vilar inte, den går ständigt framåt. Snart är styrning med tankekraft här.
Jag tycker rent allmänt at man inte ska vara rädda för ny teknik utan något som ska ses som en möjlighet, när vi väl känner oss trygga med tekniken förstås. Med rätt utbildning och stöd ges människor möjlighet att förstå användarnyttan.
Om det och en del annat pratade jag när jag invigde årets ID-dagar i Nacka Strand under veckan.
Det största problemet idag är fortfarande informationen, att man inte vet vilken teknisk hjälp som går att få. Detta innebär i sin tur att efterfrågan blir så liten att tillverkarna slutar producera efter som ingen ändå köper, i slutänden är det ett hot mot hela produktutvecklingen.
Vad vill vi ha för teknik och vad behöver vi?
Jag tror att vi i framtiden går mot enklare tekniska lösningar, i dag har gemene man mycket mer avancerade mobiler än vad som behövs. Jag har själv återgått till en äldre mobil, samma som jag hade för två år sedan, för jag gör ändå inget annat än ringer och skickar sms med den.
Det som är bra för personer med vissa diagnoser och funktionshinder är bra för alla. Tekniken ska vara enkel, strukturerad och fungera med några få knapptryckningar.
Jag tror också att man med hjälp av it-teknik kan integrera personer med funktionshinder på arbetsmarknaden. Exempelvis kan man teckentolka via 3G-telefoner för personer med hörselskador och tolken slipper vara på plats rent fysiskt.
Idag 2009 är det otroligt nog jättelånga väntetider för att få it-hjälpmedel om man har ett funktionshinder. Jag ska ge ett exempel som gäller mig själv:
Jag har haft en permobil (elektrisk rullstol) i 15 år och vet exakt vad jag behöver. I juni månad tog jag kontakt med Hjälpmedelscentralen som hade fem veckors semesterstängt. När sjukgymnasten var tillbaka, måste hon prata med teknikern som hade fyra veckors semester, så efter nio veckor tog det dem tre veckor att komma överens om en tid för utprovning.
Den 7 november har jag fått tid för att de ska mäta stolen och tala om vad jag behöver, något jag vetat ända sedan i januari. Det är absurt att behöva vänta 11 månader på att få beställa något som jag vet att jag behöver och därmed kanske kan få tidigast i april nästa år.
Det är som att gå i dåliga skor för länge, man får ont, i onödan.
Att vara en yrkesarbetande kvinna med ett funktionshinder som jag är, hade naturligtvis aldrig fungerat utan personlig assistans och tekniska hjälpmedel.
Men med rätt hjälpmedel, personlig assistans, vilja och framtidstro har jag visat att man visst kan leva det liv man eftersträvar. Yrkesarbete, ledarskap, personlig utveckling, resor, och en livlig fritid; många gånger är det vårt tankesätt som begränsar oss och inte tekniken. Det mesta går att uppleva, det tar bara lite längre tid och får göras på ett annat sätt.
Nu kopplar jag av efter en intensiv arbetsvecka, men redan på söndag tar jag tåget till Stockholm igen för att föreläsa om bemötande under ett par dagar, innan jag drar vidare till Västerås för att inviga den stora kulturfestivalen för unga med funktionshinder, Pascalfestivalen, som vi är med och arrangerar.
På återseende om en vecka!
Med kärlek; Veronica
