Jag tog tillfället i akt att inleda min arbetsvecka i Stockholm med ett besök på chokladfestivalen. Mmm, härligt och gott, och vilka skapelser sedan! Helt otroligt med alla brudklänningar i choklad och all annan ögonfröjd. En fröjd för gommen också, jag passade på att provsmaka flera olika sorter, för choklad är faktiskt en av mina stora passioner i livet.
Staden visade sitt höstliga humör med ett lätt snöfall. Två intensiva och inspirerande dagar ombord på fartyget Dalarö med bemötande i fokus rann snabbt förbi. Jag föreläste för Waxholmsbolagets personal. Företaget har fått ett fint pris för sitt arbete med tillgänglighetsfrågor, och som en fortsättning på detta arbete kommer min föreläsningsserie in.
Grupperna fick bland annat prova på hur det känns att vara synskadad, ledsagare, rullstolsburen och assistent. De fick olika vardagliga uppgifter som skulle utföras, som exempelvis att ta ut pengar från bankomaten, och ut på stan rullade och traskade båtpersonalen.
Det gick väl både bra och mindre bra, men alla kom tillbaka med nya insikter om vad ett funktionshinder kan innebära, och hur en person med funktionshinder bemöts i dagens Sverige.
Utbildningsdagar som dessa ger även mig nya insikter. Till exempel så kom inte en kvartett män med ett par rullstolar in på Grand hotell en av dagarna. De blev avhysta av en vakt med hänvisning till en pågående konferens. Varför då, kan man ju undra? De kanske skulle titta förbi för att äta en sen lunch eller en drink i baren? Eller var hela hotellet abonnerat?
Just tillgänglighet är inte Sveriges starkaste sida, och vi är många som undrar när en ändring äntligen kommer att ske. Jag brukar jämföra med hur lätt det är för mig när jag åker på semester till Dubai, där är allt anpassat eftersom shejken bestämt så. Visst känns det lite underligt att vi ligger så långt efter?
I fredags ägnade jag mig åt en annan del av världen, när jag tittade på galan för världens barn i Sveriges television. Det är en viktig fråga, alla dessa barn och deras brist på resurser till sina grundläggande behov. Barn med funktionshinder tycks dock alltid glömmas bort i dessa sammanhang, vilket är än mer beklagligt, deras verklighet är säkert ännu svårare.
Nästa vecka blir det Stockholm igen, kallas kanske att långpendla?
Med kärlek;
Veronica
