Hur man mäter egentligen utveckling i sitt ledarskap? Det vet jag inte. För mig vet jag att det inte handlar om en egen självuppfyllelse. Jag skulle vilja likna det vid att jag vill hålla mig på min bana, med en balans av en stimulerande hängivenhet och respekt, för det lilla eller stora som jag kan göra för att manövrera ett uppdrag i riktning framåt. Jag är lite halvtrött på lek med ord med ett resultat i stagnation. Jag vill påverka ett arbete i riktning framåt.  Vem vill inte det? Båda fötterna jorden, antennerna bland stjärnorna med blicken fäst uppåt och framåt, med respekt för de som befinner sig sidledes och med tacksamhet till dem som befinner sig bakom oss. Bildligt uttryckt betyder detta för mig att jag måste kunna sätta mig själv och mitt uppdrag i ett större sammanhang. Sen när handlade det bara om mig? Att i ögonblick o möten inse vikten och allvaret av att agera för att bygga broar mellan människor som vill åstadkomma något mer än äta, jobba, sova dö; Det kallar jag att fylla sina dagar med livskvalitet.  Jag trivs i rollen att kastas från högt till lågt och vice versa,, det får mig att reflektera över hur viktigt det är att vi månar om våra signaler till omvärlden. Det är med en stor ödmjukhet som jag förvaltar rollen som ambassadör och stipendiat för Ungt ledarskap och det påminner mig om de värden o avväganden som jag i varje situation, enkel som svår vill förmedla. Kärnan för mig är att ständigt kunna vara mig själv och göra det bästa för att sätta mina fotavtryck i de sammanhang jag verkar i. Jag ser upp till många människor men för det vill jag inte vara som dem eller kopiera deras handlande. Jag vill ta vara på deras ingivelse och sporra mig själv inför de kommande utmaningar och beslut som jag står inför. Varje dag påminns jag om hur viktigt det är att vi rannsakar oss själva och våra handlingar och inte bara klappar oss själva på axeln när vi gjort gott.

I veckan fortsatte och avslutades utbildningen för Waxholmsbolagets personal i frågan om bemötande av personer med funktionshinder.

De praktiska exemplen gav även denna vecka bevis på hur vi behöver utöka vår tillgänglighet i samhället och förbättra vårat bemötande. Våra grupper ignorerades på klädbutiker när de bad om hjälp, hittade handikappstoaletter som var öppna två gånger i veckan och fick tampas med postens nya brevlådor som  fått den genialiska höjden på 140 cm (genialisk så länge du inte behöver sitta ner) för att nämna några få saker som dök upp.

Men det var just därför vi hade den här utbildningen, för att öka förståelsen för hur viktigt det är att skapa ett mer tillgängligt Sverige. Inte bara för dem som lever med ett funktionshinder idag, det finns inget vi och dom i den här frågan. Alla blir vi äldre och får det svårare att ta sig fram. Kanske skaffar vi en familj och att ta barnvagnen på stan är kanske inte alltid det smidigaste. Det jag vill att vi ska tänka på är att det inte finns några garantier för oss här i livet, man vet aldrig när olyckan är framme och du själv måste möta den otillgänglighet som finns idag. Jag tycker det bör ligga i allas intresse att som en investering för framtiden ta itu med tillgänglighetsfrågan nu.

Med oss under onsdagen på Waxholmsbåten var även Caroline Ardbo och hennes filmare som arbetar med en dokumentär om mig. Det var riktigt kul att få träffa henne igen och att hon uppskattade utbildningsdagen lika mycket som jag.

Med kärlek;

Veronica

Jag tog tillfället i akt att inleda min arbetsvecka i Stockholm med ett besök på chokladfestivalen. Mmm, härligt och gott, och vilka skapelser sedan! Helt otroligt med alla brudklänningar i choklad och all annan ögonfröjd. En fröjd för gommen också, jag passade på att provsmaka flera olika sorter, för choklad är faktiskt en av mina stora passioner i livet.

Staden visade sitt höstliga humör med ett lätt snöfall. Två intensiva och inspirerande dagar ombord på fartyget Dalarö med bemötande i fokus rann snabbt förbi. Jag föreläste för Waxholmsbolagets personal.  Företaget har fått ett fint pris för sitt arbete med tillgänglighetsfrågor, och som en fortsättning på detta arbete kommer min föreläsningsserie in.

Grupperna fick bland annat prova på hur det känns att vara synskadad, ledsagare, rullstolsburen och assistent. De fick olika vardagliga uppgifter som skulle utföras, som exempelvis att ta ut pengar från bankomaten, och ut på stan rullade och traskade båtpersonalen.

Det gick väl både bra och mindre bra, men alla kom tillbaka med nya insikter om vad ett funktionshinder kan innebära, och hur en person med funktionshinder bemöts i dagens Sverige.

Utbildningsdagar som dessa ger även mig nya insikter. Till exempel så kom inte en kvartett män med ett par rullstolar in på Grand hotell en av dagarna. De blev avhysta av en vakt med hänvisning till en pågående konferens. Varför då, kan man ju undra? De kanske skulle titta förbi för att äta en sen lunch eller en drink i baren? Eller var hela hotellet abonnerat?

Just tillgänglighet är inte Sveriges starkaste sida, och vi är många som undrar när en ändring äntligen kommer att ske. Jag brukar jämföra med hur lätt det är för mig när jag åker på semester till Dubai, där är allt anpassat eftersom shejken bestämt så. Visst känns det lite underligt att vi ligger så långt efter?

I fredags ägnade jag mig åt en annan del av världen, när jag tittade på galan för världens barn i Sveriges television. Det är en viktig fråga, alla dessa barn och deras brist på resurser till sina grundläggande behov. Barn med funktionshinder tycks dock alltid glömmas bort i dessa sammanhang, vilket är än mer beklagligt, deras verklighet är säkert ännu svårare.

Nästa vecka blir det Stockholm igen, kallas kanske att långpendla?

Med kärlek;

Veronica

Min tid med ILO har under första månaden som gått fyllts av åtskilliga iakttagelser. Den önskan jag hade om att träffa på fantastiska och hängivna ledare har i fåtalet fall uppfyllts. De existerar men är alldeles för tysta eller för osynliga. Jag vet att det finns  så många fler men de har inte fått chansen att synliggöra sig i talarstolen ännu.

Min gårdag får kännetecknas av tankar av både ris och ros. När jag klev av spårvagnen utanför den ståtliga ingången till FN:s högkvarter skildrade jag ett stort säkerhetsuppbåd och utom mitt synhåll fick jag senare veta att det var Zimbabwes President Mugabe som kommit på besök. Det fick mig osökt att tänka på gestaltandet av det ökända ledarskap som han drabbat sitt folk. Den kamp av kränkningar, fattigdom och krig som människor utsatts för.  Mugabe står under sanktion av både USA och EU men närvaro vid ett FN-möte kan inte klandras därav. Han gjorde sitt intryck i stan och påkallade återigen sin suveränitet över sitt land och sitt folk. Denna tankegång blev senare som förbytt när jag möttes av nyheten att President Obama utsetts till Nobels fredpristagare. Nyhetsartiklarna tog en hastig vändning, men i mitt tycke från något för milda ord om Mugabe till något för kalla ord om Obama. ”Vad har han egentligen gjort för att förtjäna detta?” Debatten har bara börjat. Det jag skulle vilja få sagt och det som satte prägel på mig var det ljus och det mörker som vi omges och utmanas av. Å ena sidan de som hotar oss från att utveckla den fred som vi vill kämpa för och å andra sidan de fantastiska  men få som för oss framåt.  Det har varit fred i vårt land i 200 år men när kan vi räkna ner till den dag då vår värld inte belamras av krig? Varje nyhet om försök till fred utifrån enskilda initiativ, till internationella samfund borde vi ta till vårt ansvar att respektera och uppmärksamma desto mer. Det är ju inte de ökända ledarna som skall bära fanan fram. Jag påkallar oss andra att träda fram!

Det som är nödvändigt för vissa är bra för alla brukar jag hävda, åtminstone när det gäller ny teknik. Ett bra exempel är flera av dagens hjälpmedel som har tagits fram för helt andra målgrupper, men som personer med funktionshinder nu har användning för.

Jag känner en ung man som är totalförlamad efter en olycka.
Han kommunicerar med omvärlden med hjälp av sina ögon.
Om han tittar åt vänster lyser en röd lampa för nej, tittar han till höger så lyser det grönt för ja.
Han skickar sms med sina ögon, och skriver på sin dator genom att titta på tangenterna. Fantastiskt javisst, men framförallt livsviktigt.

Tekniken som används kommer från flygvapnet från början, och var ett sätt för piloterna att styra olika parametrar i en nödsituation. Vidareutvecklingen innebär en möjlighet till kommunikation när inga andra alternativ finns, och som ingen trodde var möjlig för ett antal år sedan.
Men teknikutvecklingen vilar inte, den går ständigt framåt. Snart är styrning med tankekraft här.
Jag tycker rent allmänt at man inte ska vara rädda för ny teknik utan något som ska ses som en möjlighet, när vi väl känner oss trygga med tekniken förstås. Med rätt utbildning och stöd ges människor möjlighet att förstå användarnyttan.
Om det och en del annat pratade jag när jag invigde årets ID-dagar i Nacka Strand under veckan.

Det största problemet idag är fortfarande informationen, att man inte vet vilken teknisk hjälp som går att få. Detta innebär i sin tur att efterfrågan blir så liten att tillverkarna slutar producera efter som ingen ändå köper, i slutänden är det ett hot mot hela produktutvecklingen.
Vad vill vi ha för teknik och vad behöver vi?
Jag tror att vi i framtiden går mot enklare tekniska lösningar, i dag har gemene man mycket mer avancerade mobiler än vad som behövs. Jag har själv återgått till en äldre mobil, samma som jag hade för två år sedan, för jag gör ändå inget annat än ringer och skickar sms med den.
Det som är bra för personer med vissa diagnoser och funktionshinder är bra för alla. Tekniken ska vara enkel, strukturerad och fungera med några få knapptryckningar.
Jag tror också att man med hjälp av it-teknik kan integrera personer med funktionshinder på arbetsmarknaden. Exempelvis kan man teckentolka via 3G-telefoner för personer med hörselskador och tolken slipper vara på plats rent fysiskt.
Idag 2009 är det otroligt nog jättelånga väntetider för att få it-hjälpmedel om man har ett funktionshinder. Jag ska ge ett exempel som gäller mig själv:
Jag har haft en permobil (elektrisk rullstol) i 15 år och vet exakt vad jag behöver. I juni månad tog jag kontakt med Hjälpmedelscentralen som hade fem veckors semesterstängt. När sjukgymnasten var tillbaka, måste hon prata med teknikern som hade fyra veckors semester, så efter nio veckor tog det dem tre veckor att komma överens om en tid för utprovning.
Den 7 november har jag fått tid för att de ska mäta stolen och tala om vad jag behöver, något jag vetat ända sedan i januari. Det är absurt att behöva vänta 11 månader på att få beställa något som jag vet att jag behöver och därmed kanske kan få tidigast i april nästa år.
Det är som att gå i dåliga skor för länge, man får ont, i onödan.
Att vara en yrkesarbetande kvinna med ett funktionshinder som jag är, hade naturligtvis aldrig fungerat utan personlig assistans och tekniska hjälpmedel.
Men med rätt hjälpmedel, personlig assistans, vilja och framtidstro har jag visat att man visst kan leva det liv man eftersträvar. Yrkesarbete, ledarskap, personlig utveckling, resor, och en livlig fritid; många gånger är det vårt tankesätt som begränsar oss och inte tekniken. Det mesta går att uppleva, det tar bara lite längre tid och får göras på ett annat sätt.
Nu kopplar jag av efter en intensiv arbetsvecka, men redan på söndag tar jag tåget till Stockholm igen för att föreläsa om bemötande under ett par dagar, innan jag drar vidare till Västerås för att inviga den stora kulturfestivalen för unga med funktionshinder, Pascalfestivalen, som vi är med och arrangerar.
På återseende om en vecka!
Med kärlek; Veronica

Efter två trista sjukveckor satte jag mig på tåget till Stockholm och Stora Chefsdagen på Grand.

Härligt att äntligen var igång igen, jag kände mig riktigt upplivad där jag satt och frukosterade i ottan med utsikt över Strömmen. Och piggare skulle jag bli. Stina Dabrowski körde igång hela dagen med att intervjua mig, tyvärr får jag säga kom det att handla mer om mitt funktionshinder än om mitt ledarskap, men så är det alltid. Rätt tröttsamt tycker jag, och det uttryckte jag också där jag satt bredvid Stina på scenen. Nästa gång ska det bli ledarskap lovade hon. Nästa gång ja…

Själv har jag svårt att förstå folks fascination av min benskörhet, det tycks mig som om mitt funktionshinder döljer hela mig. Helt bisarrt egentligen, och hur ska jag nå ut som ledare och person när fokus redan är satt?

Många intressanta och namnkunniga personer äntrade scenen under resten av dagen. En slagfärdig och skicklig  generaldirektör, en Melodifestivalgeneral, en bankdirektör, en stabil bilfabrikör, en grön politiker och en toppdiplomat, fantastiska människor och en fantastisk mängd gott ledarskap.

Som vanligt är det blandad kompott i mitt yrkesliv. Ledningsgrupp nästa dag och sedan tog jag tåget hem för att fira Kanelbullens dag tillsammans med VH kids.

Vi bakade gröna monsterbullar, rosa prinsessbullar och så några klassiska kanelbullar. Dessvärre måste jag tillstå att vi hann med ett härligt barnsligt degkrig också innan vi tryckte i oss så många nygräddade, smaskiga bullar som möjligt.

Den som har roligast vinner, hävdade den begåvade Angeles Bermudez-Svankvist på Stora Chefsdagen, och som ni ser tog jag henne på orden.

Nu stundar invigningen av årets ID-dagar, på återhörande!

Med kärlek; Veronica

Allt för ofta möts jag av berättelser om hur de onda människorna med makt ställer till det för oss andra vanliga människor. Volvocheferna som höjer chefernas arvoden samtidigt som de sparkar folk utan att blinka. Annika Falkengren vd för SEB som när bonusarna togs bort fick höjd fast ersättning med girighet som drivkraft. Listan över alla människor som är i särskild ställning och som bara använder den för sin egen vinning kan göras lång.

Problemet är bara en sak. Nu när jag i olika sammanhang träffar dessa människor så krossas dessa föreställningar. Precis som de flesta människor så de i grund och botten riktigt bra människor med goda intentioner. Avsikten bakom de händelser som skapade skandalerna var något helt annat. Ibland bygger till och med hela skandalen på felaktiga uppgifter. Men vem bryr sig om det nu när skandalen stämmer överens med vår föreställning om att de som bestämmer inte är sjysta och hederliga människor. När jag möter dem så är det precis det som de är. Precis som när man lär känna människan bakom vilken fördom som helst så tenderar den krossas. De tillkortakommanden som vi alla människor delar finns såklart även hos dessa människor. Att vi kan missa viktiga detaljer, att vi ibland har rädslor etc. Men ack så lika vi är.

För ett samhälle skall utvecklas fullt ut så måste alla kategorier människor erkännas sin i grunden goda intention. Det är det som samhället måste bygga på att stärka. Lika centralt som det är att utgå från att den nyanlända flyktingen eller den som är sjukskriven i grund och botten vill bidra till det samhälle man anlänt till lika centralt behöver det vara att inse att även Volvocheferna vill göra gott. Ibland misslyckas man och då skall man få återkoppling på det. Vi skall granska varandra så någon annan kan upptäcka om jag är på väg att gå vilse. Helst dem med stort inflytande på vårt samhälle i stort. Men vi får inte tappa grundsynen att människor i grunden är goda. Oavsett om man är VD eller inte. Samhället som system måste orka bära den värderingen. Utifrån det så finns ett oändligt arbete att ständigt utveckla lagar, regler, budgetar, kollektivavtal, försäkringssystem, etcetera för att ge bränsle åt vår grundläggande drivkraft att göra bra saker för oss själva såväl som för andra. En del av detta är ju såklart att systemet ger oss en konsekvens när vi kommer till korta i denna ambition.

Allt vi gör som skapar större avstånd mellan olika grupper människor kommer tillbaka och biter oss i röven. Vi är beroende av att vi kan relatera till varandras situation så vi kan bygga ett samhälle som tar hänsyn till helst varje individs unika situation. Att vi då sorterar människor i onda och goda leder bort från den förmågan och tenderar ge oss mer av det vi egentligen försöker få bort. För den som blir angripen tenderar isolera sig när lösningen ligger i att vi alla delar samma värld. Bara då vi blir varandras angelägenhet.

På tal om människors potentiella godhet så träffade jag ett praktexemplar här om dagen på Den stora chefsdagen som tidningen chef anordnar. En vår tids Dag Hammarsköld i Jan Eliasson. Vilken formidabel människa!