Den här veckan har jag tillfälligt lämnat mitt rullande kontor och checkat in i Stockholm för kundmöten, hjälpmedelsmässa och så en innehållsrik afton på Berns tillsammans med andra företagare.
Det är tidningen Veckans Affärer som utser årets Supertalanger, och jag var en av 101 utvalda som tävlade. Vi hade bedömts utifrån kriterierna kunskap, prestation, drivkraft, trendkänslig och personligt varumärke.
Tävlingen känns viktig för att lyfta fram framtidens ledare och entreprenörer, det sporrar åtminstone mig att bli ännu vassare. Vi behöver också fler förebilder.
En av frågorna som diskuterades var hur företagen ska göra för att attrahera framtidens arbetskraft.
Det är nämligen inte längre lönefrågan som avgör vilket jobb man hoppar på, utan det är saker som värdegrund, flexibilitet dvs varifrån och när man kan arbeta, och att det är roligt.
Om jobbet inte upplevs som roligt så söker man sig vidare till en annan arbetsgivare helt enkelt. Till och med under anställningsintervjuer är människor öppna med att de snart tänker sig gå vidare till ett annat företag.
Människor är alltså inte längre rädda för att byta från en arbetsplats till en annan, ingen blir längre kallad hoppjerka, och ”snabbare puckar” är det som gäller.
Jag ser en stor fara med detta, dagens unga är så bortskämda, vi har fått allt vi pekat på och inte upplevt några kriser.
Den föreställning vi svenskar har om arbetet är att det ska vara roligt, i andra länder är det vikten av att få ett jobb som värdesätts, det är helt andra saker som hotar ens jobb och försörjning.
Den svenska inställningen tror jag smittar av sig på det mesta, även på våra relationer i arbetslivet och på våra personliga relationer. Det är lätt att ge tappt.
Tillväxtbarometern visar exempelvis att i gruppen 18-35 år kan 38 procent tänka sig att starta eget, medan endast en procent verkligen gör det. Vi behöver fler företagare och entreprenörer, men inte många är beredda att kämpa. När något inte upplevs som trendigt längre, ger man upp för att jaga vidare.
Alla kan inte vara supercoola och jättehäftiga, och visst är det lite bisarrt att förr fick folk skador av alltför tungt fysiskt arbete, medan vi idag blir sjuka av att vi rör oss för lite?
Om man bor i Sverige och förväntar sig 20 graders värme och sol 360 dagar om året, så blir man besviken. Vädret är som väder brukar vara mest, det regnar, stormar, och blåser hårt, men det är också försvinnande varmt och vänligt ibland. Så är det med arbetet också, vissa dagar är pest, andra ljuvliga, det gäller att ha rätt inställning och ambitionsnivå.
Hur det gick för mig i tävlingen? Den här dagen lyste solen över mig, sjunde plats på listan och jag avslutade kvällen i Blå hallen med gott humör.
Där höll stiftelsen för strategisk forskning middag, och det mest intressanta var i mitt tycke slutsatsen att framtidens forskning måste byggas genom att knyta näringsliv och forskarvärlden till den politiska arenan.
Middagen var fantastisk, bordssällskapet fängslande, dukningen vacker och allt välordnat in i minsta lilla ramp.
Tillgänglighet handlar inte om åldern på lokalerna, stadshuset är ju inget nybygge precis, nej det handlar om att göra sig besvär. Att ta sig tid för flera dagars planerande, och att ta frågan om tillgänglighet på allvar. En eloge till Michael Bindefeldt och hans stab som gjorde allt för att jag skulle känna mig välkommen.
Som alltid är det inställningen som räknas, både till livet och människorna.
På måndag rullar jag vidare norrut igen, den här gången står Umeå och vårt nya varumärke VH action i fokus.
På återseende om en vecka;
Veronica
