Så var jag tillbaka på mitt rullande kontor igen, efter en kort semester. Sommaren har varit intensiv, inte minst för att vi i dagarna lanserar ett nytt varumärke, VH action, personlig assistans med attityd.
Det gör vi för att stärka unga vuxna med funktionshinder och deras familjer och assistenter. I den här åldern kommer alla svåra frågor, både hos föräldrar och ungdomar.
Sex och nya relationer, att flytta hemifrån, ta körkort och skaffa sig en utbildning och ett jobb. Svårt för alla naturligtvis, men som ung med funktionshinder får frågorna ett större djup, eller ett annat allvar om man så vill.
Sex och relationer till exempel, hur förhåller man sig till sin kropp, som är så van att hanteras av andra, hur behåller man sin integritet och hur vågar man släppa en käresta inpå livet?
Det är inte lätt att spränga gränser, och inte är det lättare att sätta dem.
Flytta hemifrån är jobbigt för alla unga, och ännu svårare för den som tvingats förlita sig på familjen i mycket. Frigörelseprocessen blir en helt annan, och hur många föräldrar är villiga att verkligen släppa taget? Själv hade jag skrivit på hyreskontraktet innan jag berättade för mamma och pappa att jag skulle flytta till min första lägenhet, jag var så rädd att bli övertalad att bo kvar hemma.
Skaffa körkort och bil är heller ingen självklarhet när man är ung och funktionshindrad, bilen måste kanske anpassas och bara det är ett projekt i sig. Själv har jag en anpassad kärra som jag skjutsat självaste kungaparet i, det var en minnesvärd tur. Jag var bara 17 år och hade fått dispens av vägverket att ta körkort i förtid, och därmed en ganska ovan chaufför. Men vi tog oss ända fram till målet, om än i sakta mak. Redan då insåg jag vikten av målfokusering…
Skämt åsido, om man har ett funktionshinder och det är extra angeläget, kan man ansöka om dispens. Körkortet gav i alla fall mig en enorm frihet att kunna förflytta mig när och dit jag ville, utan att vara beroende av färdtjänsten.
I dag ser vi fler och fler inlägg i debatten som handlar om unga vuxna med framförallt rörelsehinder och deras svårigheter att få ett jobb eller en vettig sysselsättning.
Vi ser rubriker som ”Jag vill inte fika mig genom livet”, och det skär i mitt hjärta. Varför finns det inte plats för unga begåvade människor med funktionshinder på arbetsmarknaden? Vilka rädslor och okunskaper styr vårt samhälle?
Det är inte svårare att anställa en person med funktionshinder än en som inte har något, ”same, same but different”, kan jag tycka.
Vi har passat på att starta höstterminen med att konferera i Falkenberg och Halmstad under en vecka. Härligt och lärorikt att får träffa alla, skojigt med teambuilding på Ästad vackra gård utanför Varberg. Fångarna på landet, jojo, jag skrattade så att jag vek mig dubbel i min blå ladugårdsoverall och slitna skärmmössa, särskilt när min syster plurrade under en avancerad skjutsa-kollega-i-ranglig-skottkärra-över-hal-och-lång-spång-övning.
En tröst för min då så dyblöta syster är kanske att jag nu nästan dränks i regn hemma i Sverige, medan hon torkat upp under Mallorcas blå himmel. Hon är med och arbetar på vår årliga VH-resa som vi gör tillsammans i grupp, den är oerhört uppskattad och i år är ett 40-tal personer på plats och njuter av sensommarvärmen.
Ni kan läsa bloggen från Mallorcaresan här.
Ett år hade vi två ton hjälpmedel med oss i bagaget, jag brukar säga att det är en självklar frihet för personer med funktionshinder att få resa.
På söndag styr jag kosan till Stockholm där jag bland mycket annat ska föreläsa en del.
Med kärlek;
Veronica
