Den 1 september påbörjade jag ett traineeprogram på FN:s organ för arbetslivsfrågor ILO. Huvudkontoret och dess avdelning för AIDS-frågor ligger i Genève, Schweiz. Här befinner jag mig och intrycken av en stor organisation som försöker eliminera en epidemi är ytterst intressanta. Det finns olika viljor; såväl politiska som ekonomiska för hur man bäst går tillväga; som resultat vill man alltid få konsensus emellan parterna. Lättare sagt än gjort. Det är hierarki och byråkratiska komplikationer i vägen fram till framlagda förslag, rekommendationer och internationella standards. Min ambition under min tid med ILO i Genève är att få en förståelse för de nätverk och den internationella beslutsprocess som sker. Jag vill veta vari denna process som jag kan vara verksam. Det handlar alltid i slutändan om vad man VILL åstadkomma. Min profession och min rank i hierarkin må begränsa mig för tillfället men med en respekt för systemet och med en insikt för att kunna lära känna de rätta vägarna tror jag att jag i sinom tid både VILL och KAN finna min plats för att resa frågan om rätten till respekt, hälsa, medicin och lika villkor trots en hotande livsbild av HIV/AIDS. Grundbulten som jag ser i allt arbete är behovet av respekt för de mänskliga rättigheterna. Utan den respekten kan vi inte leverera långsiktiga lösningar. Ledarskapet här är viktigare än någonsin. Makthavare måste ta sitt ansvar och förenas i enlighet respekten för de mänskliga rättigheterna o viktigast av allt agera därefter. Det är den handlingen som jag vill se förankras och faktiskt nå de människor vi talar om.

Den här veckan har jag tillfälligt lämnat mitt rullande kontor och checkat in i Stockholm för kundmöten, hjälpmedelsmässa och så en innehållsrik afton på Berns tillsammans med andra företagare.

Det är tidningen Veckans Affärer som utser årets Supertalanger, och jag var en av 101 utvalda som tävlade. Vi hade bedömts utifrån kriterierna kunskap, prestation, drivkraft, trendkänslig och personligt varumärke.

Tävlingen känns viktig för att lyfta fram framtidens ledare och entreprenörer, det sporrar åtminstone mig att bli ännu vassare. Vi behöver också fler förebilder.

En av frågorna som diskuterades var hur företagen ska göra för att attrahera framtidens arbetskraft.

Det är nämligen inte längre lönefrågan som avgör vilket jobb man hoppar på, utan det är saker som värdegrund, flexibilitet dvs varifrån och när man kan arbeta, och att det är roligt.

Om jobbet inte upplevs som roligt så söker man sig vidare till en annan arbetsgivare helt enkelt. Till och med under anställningsintervjuer är människor öppna med att de snart tänker sig gå vidare till ett annat företag.

Människor är alltså inte längre rädda för att byta från en arbetsplats till en annan, ingen blir längre kallad hoppjerka, och ”snabbare puckar” är det som gäller.

Jag ser en stor fara med detta, dagens unga är så bortskämda, vi har fått allt vi pekat på och inte upplevt några kriser.

Den föreställning vi svenskar har om arbetet är att det ska vara roligt, i andra länder är det vikten av att få ett jobb som värdesätts, det är helt andra saker som hotar ens jobb och försörjning.

Den svenska inställningen tror jag smittar av sig på det mesta, även på våra relationer i arbetslivet och på våra personliga relationer. Det är lätt att ge tappt.

Tillväxtbarometern visar exempelvis att i gruppen 18-35 år kan 38 procent tänka sig att starta eget, medan endast en procent verkligen gör det. Vi behöver fler företagare och entreprenörer, men inte många är beredda att kämpa. När något inte upplevs som trendigt längre, ger man upp för att jaga vidare.

Alla kan inte vara supercoola och jättehäftiga, och visst är det lite bisarrt att förr fick folk skador av alltför tungt fysiskt arbete, medan vi idag blir sjuka av att vi rör oss för lite?

Om man bor i Sverige och förväntar sig 20 graders värme och sol 360 dagar om året, så blir man besviken. Vädret är som väder brukar vara mest, det regnar, stormar, och blåser hårt, men det är också försvinnande varmt och vänligt ibland. Så är det med arbetet också, vissa dagar är pest, andra ljuvliga, det gäller att ha rätt inställning och ambitionsnivå.

Hur det gick för mig i tävlingen? Den här dagen lyste solen över mig, sjunde plats på listan och jag avslutade kvällen i Blå hallen med gott humör.

Där höll stiftelsen för strategisk forskning middag, och det mest intressanta var i mitt tycke slutsatsen att framtidens forskning måste byggas genom att knyta näringsliv och forskarvärlden till den politiska arenan.

Middagen var fantastisk, bordssällskapet fängslande, dukningen vacker och allt välordnat in i minsta lilla ramp.

Tillgänglighet handlar inte om åldern på lokalerna, stadshuset är ju inget nybygge precis, nej det handlar om att göra sig besvär. Att ta sig tid för flera dagars planerande, och att ta frågan om tillgänglighet på allvar. En eloge till Michael Bindefeldt och hans stab som gjorde allt för att jag skulle känna mig välkommen.

Som alltid är det inställningen som räknas, både till livet och människorna.

På måndag rullar jag vidare norrut igen, den här gången står Umeå och vårt nya varumärke VH action i fokus.

På återseende om en vecka;

Veronica

Så var jag tillbaka på mitt rullande kontor igen, efter en kort semester. Sommaren har varit intensiv, inte minst för att vi i dagarna lanserar ett nytt varumärke, VH action, personlig assistans med attityd.

Det gör vi för att stärka unga vuxna med funktionshinder och deras familjer och assistenter. I den här åldern kommer alla svåra frågor, både hos föräldrar och ungdomar.

Sex och nya relationer, att flytta hemifrån, ta körkort och skaffa sig en utbildning och ett jobb. Svårt för alla naturligtvis, men som ung med funktionshinder får frågorna ett större djup, eller ett annat allvar om man så vill.

Sex och relationer till exempel, hur förhåller man sig till sin kropp, som är så van att hanteras av andra, hur behåller man sin integritet och hur vågar man släppa en käresta inpå livet?

Det är inte lätt att spränga gränser, och inte är det lättare att sätta dem.

Flytta hemifrån är jobbigt för alla unga, och ännu svårare för den som tvingats förlita sig på familjen i mycket. Frigörelseprocessen blir en helt annan, och hur många föräldrar är villiga att verkligen släppa taget? Själv hade jag skrivit på hyreskontraktet innan jag berättade för mamma och pappa att jag skulle flytta till min första lägenhet,  jag var så rädd att bli övertalad att bo kvar hemma.

Skaffa körkort och bil är heller ingen självklarhet när man är ung och funktionshindrad, bilen måste kanske anpassas och bara det är ett projekt i sig. Själv har jag en anpassad kärra som jag skjutsat självaste kungaparet i, det var en minnesvärd tur. Jag var bara 17 år och hade fått dispens av vägverket att ta körkort i förtid, och därmed en ganska ovan chaufför. Men vi tog oss ända fram till målet, om än i sakta mak. Redan då insåg jag vikten av målfokusering…

Skämt åsido, om man har ett funktionshinder och det är extra angeläget, kan man ansöka om dispens. Körkortet gav i alla fall mig en enorm frihet att kunna förflytta mig när och dit jag ville, utan att vara beroende av färdtjänsten.

I dag ser vi fler och fler inlägg i debatten som handlar om unga vuxna med framförallt rörelsehinder och deras svårigheter att få ett jobb eller en vettig sysselsättning.

Vi ser rubriker som ”Jag vill inte fika mig genom livet”, och det skär i mitt hjärta. Varför finns det inte plats för unga begåvade människor med funktionshinder på arbetsmarknaden? Vilka rädslor och okunskaper styr vårt samhälle?

Det är inte svårare att anställa en person med funktionshinder än en som inte har något, ”same, same but different”, kan jag tycka.

Vi har passat på att starta höstterminen med att konferera i Falkenberg och Halmstad under en vecka. Härligt och lärorikt att får träffa alla, skojigt med teambuilding på Ästad vackra gård utanför Varberg. Fångarna på landet, jojo, jag skrattade så att jag vek mig dubbel i min blå ladugårdsoverall och slitna skärmmössa, särskilt när min syster plurrade under en avancerad skjutsa-kollega-i-ranglig-skottkärra-över-hal-och-lång-spång-övning.

En tröst för min då så dyblöta syster är kanske att jag nu nästan dränks i regn hemma i Sverige, medan hon torkat upp under Mallorcas blå himmel. Hon är med och arbetar på vår årliga VH-resa som vi gör tillsammans i grupp, den är oerhört uppskattad och i år är ett 40-tal personer på plats och njuter av sensommarvärmen.

Ni kan läsa bloggen från Mallorcaresan här.

Ett år hade vi två ton hjälpmedel med oss i bagaget, jag brukar säga att det är en självklar frihet för personer med funktionshinder att få resa.

På söndag styr jag kosan till Stockholm där jag bland mycket annat ska föreläsa en del.

Med kärlek;

Veronica