Veckan på Öland var riktigt lyckad, vi gjorde så mycket roligt och jag hoppas barnen har ett fint minne att ta med sig.

Vera och Herman var med oss även på det här lägret, vi hittade på mycket. Åkte till Ölands djurpark, firade kronprinsessans födelsedag och umgicks med djuren som fanns på gården vi bodde på.

Nu har jag semester i Sunborn fram till 5 augusti, ska koppla av med mina hundar, ta långa promenader och lyssna på musik.

Ta vara på varje minut av sommaren, sommaren är kort: http://www.youtube.com/watch?v=NVdGOz_ptDg

På återseende!

Hiv och AIDS epidemin drabbar de mest oskyldiga; världens barn. Många står utan föräldrar, utan skolgång och utan en nyckel till framtiden. Det finns medicin att tillgå men inte på de platser där människor är i behov av den. Det är dina och mina medmänniskor som det drabbar och jag vill inte stå och titta på.

Med denna anledning befinner jag mig i Sydafrika och närmare bestämt Kapstaden där International Aids Society håller en konferens om vad som sker på området för att bekämpa epidemin. Här finns representanter från hela världen eftersom vi alla står inför samma utmaning. Med på invigningsceremonin var nobelpristagare och företrädare regeringar och flera välrenommerade personer på arenan. Det är ett strategiskt val att förlägga en AIDS-konferens här med anledning av att landet är värst drabbat. Mer än 1/3 av befolkningen är hiv-positiva och den produktiva generationen går förlorade och drabbar hälsosystemet och hela ekonomin.

IAS Conference 2009 har hittills genererat mycket solid vetenskaplig forskning. Jag har kastats in i komplexa diskussioner och fått insikt i förebyggande arbete och behandling. Framförallt talas det om de afrikanska nationernas bidrag i denna fråga. Det är en stor frånvaro av ett ledarskap i rätt rikting, alldeles för mycket ansvar kastas ut på den civila sektorn och man står med öppna händer och inväntar hjälp. USA och Storbritannien liksom Sverige är stora bidragsgivare men vart tar kunskap och pengar vägen? Det är en katastrof som bör hanteras på ett hållbart sätt. Endast 1/3 av de behövande erhåller medicinsk behandling. Ledande politiker måste omdirigera sin politik och se till sitt ansvar i frågan. Tyvärr har hiv-frågan fått för mycket uppmärksamhet kring de positiva behandlingsmetoderna så man glömt bort att fortsätta alarmera för mer fokus på allas rätt till dess tillgång.

Jag är tacksam att kunna vara närvarande vid konferensen och ta till mig av 2009 års rapporteringar om epidemins status. Jag har som ambition att ta med mig nya implementeringsverktyg för att kunna följa upp lokalt i det projekt i Zimbabwe som jag själv verkar i.

www.ias2009.org

Det är alltid lite speciellt att bli intervjuad och filmad, fast vår kommunikationschef säger att jag saknar nerver när det gäller att framträda. Kanske är det lite så, jag tycker mest det är kul faktiskt.

I Eskilstuna anslöt ett filmteam från Berlin. Deras uppgift är att skildra livet i våra länder genom olika personers vardag. Projektet heter Daily Life Europe, 54 personer i 27 länder filmas, och en av Sveriges två representanter är alltså jag.
Viviane Blumenschein heter regissören, och filmen görs för att visas på ”the new visitors center of the European Parliament in Brussels”, det vill säga EU:s nya besökscentra i Bryssel.

Jag tvekade inte att tacka ja när jag fick förfrågan från filmteamet. Det känns viktigt för mig att vara en förebild för andra, och visa hur vardagen för en yrkesarbetande kvinna med funktionshinder ter sig år 2009. Vi är inte så många, varken i Sverige eller övriga Europa, och jag tänker att både barn och ungdomar kan få ett framtidshopp, och inte bara se ett liv på institution framför sig.
Det är väldigt upplyftande att vara på sommarkollo även om man är vuxen, det är roligt att se barnens glädje och uppleva deras gemenskap. Sport främjar gemenskap, så är det bara.

Våra figurer Vera och Herman Assistans dök också upp på lägret. Mycket uppskattat, alla tycker att Vera och Herman är skojiga. Men det ligger förstås en mycket djupare tanke bakom Vera och Herman än så.
Vera och Herman är bästisar, och de hjälps åt. Herman sitter i rullstol, Vera är den som går. Ingen liten skör prinsessa som rullar fram och ska tas om hand av en handlingskraftig ung man, schablonbilder ligger inte för oss. Nej, snarare två levnadsglada kompisar med en stark vänskap som gör att de klarar av det mesta, i alla fall mycket mera än de flesta vuxna tror. För Vera och Herman är lite äventyrliga av sig, de vill gärna resa, gå på konserter och vara med på kollon, som vårt eftertraktade sportläger i Eskilstuna där också syskon och vänner var med förstås.

Jag själv var med och spelade boll, superkul, det var en riktig fight mellan det blåa och gula laget. Vårt lag vann, det hade vi bestämt redan innan vi började spela. Med fantasins hjälp kan man ändra lite på verkligheten så att den ter sig något bättre.
Det är viktigt med målbilder och förebilder, inte minst för unga med funktionshinder. Att ha någon vuxen att spegla sig i och identifiera sig med, för att kunna föreställa sig hur livet kan se ut när man kommit lite längre och löst lite fler problem.
Våra fem sommarkollon är till för att barnen och ungdomarna ska få träffa varandra, få vuxna förebilder men också få andra barn som förebilder, det är lika viktigt det.

Så var det dags att sätta sig i det rullande kontoret igen, och arbeta mig ner till Göteborg. Där hade jag möten med vår operativa chef Linnea Lilja och Klas Andersson som jobbar på marknadsavdelningen. Att leda på distans är som sagt speciellt, och jag tar alla tillfällen att faktiskt träffa vår personal när jag åker landet runt.
Från kust till kust, vidare från Göteborg med sikte på Öland och vårt sommarkollo där. Det blev ett stopp i Kosta Boda på vägen och ett hastigt hej i förbifarten till ägaren Torsten Jansson.

Oerhört spännande att se hur han vidareutvecklat ett historiskt varumärke som Kosta Boda, gett det ett annat liv och hur han lyckas attrahera nya målgrupper.
Temat är glas i allt från handfat till inredning och belysning, superläckert. Här finns glasgymnasium, i hyttan kan man prova på såväl cirkus som glasblåsning, genomfört var ordet. Själv inspireras jag av att se en bas med tradition utvecklas.
Tja, in i bilen igen, nu är det inte många mil kvar till Öland och Äpplerums lantgård.
På återseende nästa vecka!
Hälsningar Veronica

I Visbys Almedalen har många politiker samlats för diskutera, evalvera och friskt möta vårt Sveriges framtid. Det var min premiär på Almedalsveckan och jag angjorde bryggan med stora förväntningar på Sveriges främsta samhällsbyggare. Varje person säljer och väljer sina idéer med väl beklädda ord, som har till syfte att påverka och förändra. Här fanns ALLA de typer av verktyg i verktygslådan. Det är otroligt glädjande att beskåda var persons engagemang att tro på sin sak MEN vad som fattas mig är större imponering än den rabiata framtoningen att snarare knäcka sin motpart än att söka samstämmighet i utvecklingen.

 Vi talar om politik såsom tillhörighet. Jag som mottagare av budskapen VILL MÖTA MER GENOMTÄNKTA och HANDLINGSKRAFTIGA politiska verktyg för att låta mig IMPONERAS. Jag vill att kontentan av detta prat lockar mig till att placera mina kärnfrågor inom den politiska ramen. Inte avskräcka mig till att göra det.  Sen när blev politiken enbart uttryck för pajkastning och beklädnad av vackra men tomma lovord??

Mina tankar går till ansvaret som medföljer oss i ledarskapet. Att utrycka sin åsikt med respekt och omtanke för att driva igenom sin ståndpunkt. Är det inte de underliggande värderingarna i den ideologi man tror på som skall utkristalliseras i debatten. Jag saknar ett IMPONERANDE LEDARSKAP på denna arena. Människor i den position borde tänka över sina val av ord när de iklär sig sådan prakt. Jag vill så förmedla utmaningen till de politiska hjältarna att låta bli fokus på motpartens svaghet och istället fokusera på egna styrkor. Kampen blir ju annars bara till hälften vunnen. I mången och mycket finns det ju gemensamma referenspunkter, kan vi inte utgå ifrån dem istället för att kasta bort värdefull energi med att kritisera varandras lovord utan vidare konsekvenser? Varför inte istället med mod bemöta och presentera den alternativa utopin. För mycket snack och för liten verkstad. Utan vidare kritik längtar jag efter att få bli mer imponerad av vågade idéer debatter med grund i egen styrka .

Vi åker norrut genom ett sommarfagert Sverige. Allt är prunkande grönt längs vägen och värmen i bilen tryckande. Jag sparkar av mig skorna och fortsätter med mina telefonmöten. När man som jag driver ett filialföretag är förutsättningarna annorlunda. Ett ledarskap på distans liknar inget annat och ställer också andra krav på oss chefer. Jag använder mig av alla tänkbara tekniska lösningar, de är goda verktyg för mig, men också bara just det; verktyg.

Ju mer jag reser omkring i vårt land och träffar folk, desto mer förstår jag betydelsen av att mötas. Möten mellan människor är ovärderliga. För ledarskap handlar om så mycket mer än att vägleda med ord, det handlar om saker som att kunna fånga en känsla, och att skapa en relation.
I vårt it-samhälle där informationen flödar över oss är det lätt att glömma betydelsen av det personliga mötet. Att träffas, få se hur den andra ser ut, bedöma hur han eller hon mår, kunna läsa av en situation, ett kroppsspråk, att får utveckla en idé tillsammans; det är så verksamheten förs framåt och utvecklas.
Egentligen tror jag att meningen med tiden är att den ska begränsa oss, så att vi inte hinner med hur mycket som helst, utan får tid till eftertanke och ro.
Kvalitativa möten är grunden för allt ledarskap. Ingen vill ha en ledare som inte lyssnar, som inte är närvarande här och nu.

Som ledare är det viktigt att sätta gränser, jag tycker inte att man alltid ska vara anträffbar. Sedan jag börjat stänga av ljudet på min mobiltelefon är jag mycket mindre stressad. Jag kan ändå bara prata med en och en i taget, och gillar att arbeta fokuserat.
Jag tror inte alls på det där med en kontorsdörr som alltid är öppen för besökare, det leder bara till flyktiga möten och snabba, ytliga svar. Det är viktigt för mig att ge av min tid i ett möte och att få någon annans tid i ett möte. Det är en grundläggande respekt, tycker jag.
”Ursäkta, jag ska bara…” som Alfons Åberg säger, är något jag har jättesvårt för under möten, och det är även något jag själv försöker var mycket strikt med.

Vi åker vidare uppåt landet, och våra hotellrum är lika tryckande varma som bilen. Den rullar fram över ojämna vägar, tjälskott och vägarbeten avlöser varandra. Jag funderar över vikten av återhämtning.
I dag är det trendigt att alltid ha mobilen på, ”jag har semester men ring mig gärna när som helst”. Är det en tävling, flest samtal vinner och ska vi i efterhand mäta oss med varandra? Den som är mest eftertraktad är också mest betydelsefull, eller?
Min erfarenhet är att särskilt nya, unga ledare tror att de är oumbärliga, att hela organisationen faller om inte de är närvarande. Så är det ju inte alls.

När man ska ha semester så måste man lösa det organisatoriska och ledarskapsfrågorna först, så att man inte behöver tömma sin mejl och svara i sin mobil, och slipper att gå in som problemlösare varje dag. Anledningen till att vi har semester är att vi ska återhämta oss. Jag tror det är lite typiskt för oss i ”mellanmjölkens land” att resa när man ska vara på kontoret, att jobba då man ska ha semester och att jobba när man ska vara med familjen.
Det kan aldrig leda till något gott, som person blir man splittrad och som ledare icke närvarande. Jag är övertygad om att man tappar fokus på sin egentliga uppgift.
Själv byter jag nu återigen riktning på mitt rullande kontor, och sätter fart mot Eskilstuna. Där väntar VH kids första sommarkollo och en filminspelning.
På återseende om en vecka!
Hälsningar Veronica