Jag reser minst 15 dagar i månaden, för det mesta ännu fler. Korta och långa sträckor, oftast i bil, ibland med tåg och mera sällan med flyg. Det beror på att många flygplatser, särskilt de mindre, inte kan hantera permon, min elektriska rullstol, och jag åker ingenstans utan mina ben!
Mina medarbetare tycker att jag lever i bilen, och det är kanske inte så konstigt. Bilen är mer än ett fordon för mig, den är mitt kontor, jag arbetar ofta via telefon, mitt sovrum och ibland måste jag erkänna, även min matsal. Med på mina resor är alltid någon av mina assistenter och vanligtvis mina två pudlar Elle och Joy.
I den här bloggen tänkte jag att ni läsare ska få följa med mig när jag rullar fram kors och tvärs i Sverige. Och just i dag har vi lagt in växeln i Falun och susat norrut mot Umeå och Lycksele.
Jag hade bestämt mig för att bo på camping, eftersom jag nästan alltid bara ser asfalt. Det blev lite av en besvikelse, myrinvasion i
köket, ogästvänlig personal och tja, hotell hade kanske varit bättre. Hundarna däremot hade superkul, de skällde ut stuggrannarna varje dag.
Jag var uppe för en föreläsningsdag och en massa personal- och kundmöten, men allra mest åkte jag till Västerbotten för att fira Veronicadagen den 30 maj. Då har både jag och vår figur Vera namnsdag. Vera och Herman Assistans är figurerna i vår logotyp för barnklubben VH kids, och lagom till namnsdagen hade Vera blivit till i storformat. Hon var mycket beundrad och uppskattad av ungarna när hon dök upp på Lycksele Djurpark och på det efterföljande tårtkalaset.
Vår figur Vera gjorde entré lämpligt till sin och min namnsdag den 30 maj, barnen tyckte hon var jättekul!
VH kids är inte en barnklubb vilken som helst, utan det ligger en djup tanke och värdegrundsfråga bakom. Den vänder sig till barn och unga med funktionshinder, men också till deras syskon och kompisar. Jag ogillar särlösningar, därför är alltid våra aktiviteter anpassade så att alla kan vara med. Funktionshinder är ett ganska brett begrepp, om man säger så.
Jag tycker också att det är supertrist att inte alla barn i en familj ska kunna åka på samma sommarkollo eller utlandssemester och varför ska allt alltid göras så svårt och märkvärdigt? De flesta personer med funktionshinder kan göra det mesta, det tar bara lite längre tid och måste kanske göras på ett annat sätt, men det går. Jag tycker att jag själv är ett bevis på att vilja och tankekraft kan utveckla en människa mycket längre än man någonsin tror.
Efter besöket i Norrland satte jag mig i bilen för ett par nätters sömn i den egna sängen i Falun. Utanför Statoil i Gävle fick jag punktering på permobilen, kanske 50 meter från Hjälpmedelscentralen som naturligtvis var stängd. Det kändes nästan som ett hån, men i Sverige idag finns det ingen hjälpmedelscentral som är öppen annat än mellan 8 och 17, måndag till fredag. Hjälpbehov tycks konstigt nog inte uppstå annat än under kontorstid…
Nästa dag gav sig min assistent iväg till Borlänge för att få permon fixad, så då blev jag strandsatt i min säng en hel arbetsdag eftersom jag inte har någon extra permobil, och har svårt att sitta i en manuell rulle, jag får så ont i kroppen då. En kollega poängterade att det kanske var karaktärsdanande, men jag vet inte det, jag blev mest stressad.
På onsdagen var det dags att sätta sig på tåget i ottan för att åka till Stockholm där jag först blev intervjuad. Sedan skulle jag prata om mina erfarenheter som vårdtagare inför 500 av Stockholms läns landstingschefer under vårdgivardagen. Det gick hyfsat bra, med 150 benbrott före nio års ålder så har jag sett en del av sjukvården.
Filippa Reinfeldt, en verkligt trevlig och kunnig kvinna, pratade också under vårdgivardagen.
Nu har jag packat bilen igen, och styr kosan söderut för en tv-inspelning i Ystad. På återseende!
