Jag är född och uppväxt i Södertälje. En plats som fått mycket uppmärksamhet i den nationella debatten om flyktingar, segregation, brottslighet, etc. Det är ofta så den samhälliga debatten ser ut delvis driven av medias sökande efter sensation, blod och elände. Den som bara varit i kontakt med Södertälje via media har ofta uppfattningen att det är ett näst intill livsfarligt ställe att vistas på. En bild som är delvis främmande för mig. Min poäng är dock inte att försöka rentvå Södertäljes namn utan belysa mångfaldens möjlighet men också dess utmaning.

Mångfald är för mig den storhet som skapas när människor med olika linser verkar tillsammans. Begreppet är vidare än etnicitet, kön, ålder, etc då dessa skillnader inte automatiskt garanterar människor med olika synsätt. Styrkan kommer av att om vi inte är överens som utgångspunkt kommer vi behöva utmana och utveckla våra föreställningar och något nytt kan skapas. Denna utvecklingskraft är mångfaldens möjlighet som när den uppnås totalt krossar all konkurrens som enfald kan uppbåda. Under min tid på Scania så fick jag dess styrka i flera grupper.

Den homogena kulturen är istället förnöjd och överens och risken blir att man lever i illusionen att man redan har alla svaren. Man söker och isolerar sig med likar där tryggheten blir att ingen hotar ens vanföreställning om vad verkligheten är.

Men det finns ett men, eller det finns flera men. Om mångfald nu är så himla bra, varför blomstrar inte de samhällen där mångfald bor automatiskt? Samhällen som Södertälje. Varför uppstår det istället nästan alltid friktion, kamp, etc? Jag tror vi många gånger saknar den mänskliga mognaden att få tillgång till denna styrka. När vår inre trygghet är knapp ser vi på olikheter med rädda ögon istället för en möjlighet till utveckling. Den som utmanar rådande ordning blir en angripare istället för en tillgång. Mångfaldssamhället behöver kommit längre i sin mänskliga mognad så att det törs vara nyfiken på den andres synpunkt och ideal. Dess ledare behöver vara förebilder för detta och behöver ständigt jaga bort rädslorna som intoleransen alltid skapas utav. Vi behöver träna vår förmåga att känna igen oss i den som till synes inte påminner om oss. Sug på den lite. Att skaffa sig förmågan att känna igen sig i den som till synes bara är olikhet. Då händer det grejer med mångfalden. Den står då på en grund som är hur vi är precis likadana. Genom igenkännandet. Kom igen Södertälje! Låt oss göra jobbet, var och en av oss. Så kan vi visa resten vad som är möjligt

/Robert Kusén

Detta inlägg postades tisdag, 2 juni, 2009 kl 23:18 i Okategoriserade. Du kan följa svar via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller en trackback från din egen sida.