Jag firade midsommar med tjocka släkten i Sundborn, förstås. Dalarna är så förknippat med just midsommarfirandet, och traditionerna står stolta och starka fastän vi hunnit en bit in i 2000-talet. Men jag undrar ibland vilka som tar vid, gubbarna som reser stången blir äldre och äldre och stången kortare och kortare. I år var den en och en halv meter kortare än förra året, för att byborna skulle orka med dess tyngd.
Midsommarstången reses alltid av männen i byn, det är inte en korsstång utan en påle med ringar och landskapssymboler på. Den står uppe hela året, ända tills det är dags att fira nästa midsommar.
Jag tycker alltid det är lika spännande att se hur den reser sig i all sin prakt, tyngden till trots.
Min pappa bor i Sundborn, så jag och min syster, mina kusiner och släktingar firade tillsammans, vi var 20 personer. Det började spöregna, så vi knyckte pappas parasoll och använde som paraply. Inte så stiligt kanske, men ack så effektivt. Många rymdes vi också under regnskyddet.
Jag hade min sverigedräkt som min farmor sytt, den har blivit alldeles för liten så jag tog helt sonika en annan blus. Egentligen helt förbjudet, men till nästa år ska jag köpa mig en ny.
Varje socken i Dalarna har sin egen dräkt, men för att få bära den ska man vara insocknes, det vill säga född på orten. Jag som inte är en riktig dalkulla utan en låtsas-kulla bär sverigedräkten istället. Fantastiskt vacker även den, och jag är i gott sällskap.
Midsommaraftonen ska ju avslutas med att under tystnad hoppa över sju gärdsgårdar och plocka sju olika blomster, för att slutligen rulla sig i daggen (för fruktbarheten). Sedan ska man sova med buketten under kudden och drömma om sin tillkommande.
Om jag gjorde det? Njaa.
Nästa vecka är jag ute på vägarna igen, den här gången styr jag återigen mot norr. På återseende!
Hälsningar Veronica
