Befinner mig sedan i Söndag i Almedalen tillsammans med mina kollegor från Södertälje. Tjänstemän såväl som politiker. Vårt huvudfokus är att fortsätta ta ansvar i flykting och integrationsfrågorna. En fråga som jag lätt kan stå bakom såväl som privatperson och som representant för Södertälje kommun. Vi har 2 viktiga vinklar  på frågan. Den första är opinionsbildningen i det nationella perspektivet så att Sverige skapar system som fördelar flyktingmottagandet jämnare över landet. Detta är helt avgörande för att alla dessa människor som kommer till sverige med starka drivkrafter att skapa ett bättre liv faktiskt kan bli den resurs de är. Detta behöver hela Sverige inse för att vi gemensamt skall närma oss frågan ur ett nytt perpektiv. Ett perspektiv som inte är att lösa ett problem utan att använda en möjlighet. Dock kan man omöjligt bli en resurs så länge vissa grundläggande förutssättningar finns. Jobb, boende och skolor till barnen för att nämna de mest elementära.

Alternativet är att hela integrationsprocessen proppar igen av en för stor inflytning på för kort tid till ett ställe. Då varken arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, språkutbildning, skolplatser hänger med så skapas sociala konsekvenser som i värsta fall missbrukas av främlingsfientiga krafter. Problemen tolkas i dessa fall  att vara kulturella eller etniska problem och deras lösning blir att Sverige skall sluta sig. Detta är en ond spiral som bara leder till katastrof för ett samhälle som på alla sätt är beroende av sin omvärld både som resurs och marknad.

Men Södertälje förväntar sig inte bara handlingskraft från Staten och regeringen utan har de största förväntningarna på sig själv. Vi behöver bli överlägsna på integration och göra allt det som vi direkt själva kan påverka. Det är både utveckling på ett mänskligt plan men också konkreta åtgärder för att skapa arbetstillfällen, bostäder m.m. Här har vi i Södertälje intressanta idéer som nu växer fram.  Mera om dessa idéer och Södertälje i Almedalen finns i på denna länk. http://www.sodertalje.se/Nyheter/Sodertalje-i-Almedalen/

Som jag nämnt tidigare i bloggar så är mångfald en dynamik som måste förtjänas. Den uppnås först när vi människor vågar se hur vi är lika i vår kärna bakom våra olikheter. Att vårt gemensamma värde som människor är okränkbart. Nästa aspekt är att vi vågar se olikheten som en resurs för utveckling. Att den personen som tänker och beter sig annorlunda än jag är en resurs för min utveckling och jag för den. Att olikheten ibland innebär att jag behöver hitta ett nytt förhållningssätt och ibland den andre. Dock aldrig är det alltid den andre som har en underlägsen syn. Det kräver en trygg och mogen människa att vara öppen inför att min norm är ofullkomlig.

När jag tänker på en framtid för Södertälje som innefattar dessa båda aspekter av yttre och inre förutssättning för mångfald och utveckling så blir jag helt galen av inspiration. Inte bara för att vi skapar det bästa av Södertäljes potential utan för att vi skapar en nationell och internationell förebild för hur framtidens samhäll kan fungera.

I Södertälje föds nu något som kallas Utvecklingsprogrammet som i bästa fall kommer klara formulera Södertälje i en vision som i delar påminner om mitt resonemang

Snacka om att skapa en ny verklighet som är värd att kämpa för. Jag är med, är du?

/Robert Kusén

Denna vecka har jag påbörjat min semester från jobbet, det ”vanliga” jobbet som scoutkonsulent på Nykterhetsrörelsens Scoutförbund. Jag trivs oerhört bra med det jobbet och skulle säga att det är det bästa jobb jag haft. Det bästa med jobbet är att det är så fritt, jag får möjlighet att jobba med precis de frågor jag vill jobba med, och jag kan skapa projekt kring områden som intresserar mig. I mitt jobb får jag chansen att utvecklas varje dag; som projektledare, som organisatör, som analytiker, som utvecklare, som ledare och som förebild. En del av jobbet innebär också att jag skall utbilda nya ledare, och det är fantastiskt spännande och roligt. Att förmedla.

Jag skulle kunna skriva mycket om mitt jobb, men nu har jag alltså semester. Hela sommaren har jag semester, men det innebär såklart inte att jag är ledig för det. Det är under semestern som jag har chansen att fortsätta jobba med saker som jag tycker är viktigt, fast ideellt då. Så länge jag kan minnas har jag engagerat mig i olika föreningar och lagt ner tusentals timmar på ideellt arbete, för att jag tycker det är viktigt, och roligt. Det kanske  inte är enkelt och lätt jämt, men känslan av att vara en del av något större, att veta att ens insats gör skillnad, gör att det är värt det alla gånger. Denna sommar, liksom så många somrar förut, jobbar jag med föreningen Stockholm Pride som volontärsamordnare. I mångt och mycket liknar den uppgiften de arbetsuppgifter jag har annars; jag får utvecklas som projektledare, som organisatör, som analytiker, som utvecklare, som ledare och som förebild. Jag utbildar och arbetsleder ungefär 60 volontärer, som liksom jag arbetar för festivalen ideellt, för att det är viktigt, och roligt.

För några år sedan, när jag fick denna uppgift att vara volontärsamordnare var det ingen som sa vad jobbet egentligen gick ut på, vad som skulle göras och på vilket sätt, vad som förväntades. Det var learning by doing, lära genom att göra. Det fanns ingen checklista, utan jag fick själv lista ut det mesta. Det var naturligtvis inte helt enkelt, men det låg också en frihet i det, att själv få utforma projektet, och jag har lärt mig saker av detta jag tvivlar på jag hade lärt mig någon annan stans.

Jag är tacksam för att jag har förmånen, tiden, och orken, att kunna driva ideella projekt. Det ligger en energi och drivkraft i det som är tusen gånger mer givande än de två månader semester-på-stranden jag annars skulle kunnat ha. Jag gör skillnad. Vad gör du?

/Carim Schröder

Jag firade midsommar med tjocka släkten i Sundborn, förstås. Dalarna är så förknippat med just midsommarfirandet, och traditionerna står stolta och starka fastän vi hunnit en bit in i 2000-talet. Men jag undrar ibland vilka som tar vid, gubbarna som reser stången blir äldre och äldre och stången kortare och kortare. I år var den en och en halv meter kortare än förra året, för att byborna skulle orka med dess tyngd.

Midsommarstången reses alltid av männen i byn, det är inte en korsstång utan en påle med ringar och landskapssymboler på. Den står uppe hela året, ända tills det är dags att fira nästa midsommar.

Jag tycker alltid det är lika spännande att se hur den reser sig i all sin prakt, tyngden till trots.

Min pappa bor i Sundborn, så jag och min syster, mina kusiner och släktingar firade tillsammans, vi var 20 personer. Det började spöregna, så vi knyckte pappas parasoll och använde som paraply. Inte så stiligt kanske, men ack så effektivt. Många rymdes vi också under regnskyddet.

Jag hade min sverigedräkt som min farmor sytt, den har blivit alldeles för liten så jag tog helt sonika en annan blus. Egentligen helt förbjudet, men till nästa år ska jag köpa mig en ny.

Varje socken i Dalarna har sin egen dräkt, men för att få bära den ska man vara insocknes, det vill säga född på orten. Jag som inte är en riktig dalkulla utan en låtsas-kulla bär sverigedräkten istället. Fantastiskt vacker även den, och jag är i gott sällskap.

Midsommaraftonen ska ju avslutas med att under tystnad hoppa över sju gärdsgårdar och plocka sju olika blomster, för att slutligen rulla sig i daggen (för fruktbarheten). Sedan ska man sova med buketten under kudden och drömma om sin tillkommande.

Om jag gjorde det? Njaa.

Nästa vecka är jag ute på vägarna igen, den här gången styr jag återigen mot norr. På återseende!

Hälsningar Veronica

Min resa genom Sverige fortsätter, har nu bland annat varit i Ystad för TV-inspelningen av SVT:s Sommarkväll med Anne Lundberg. Det var kul att få vara med, det blev lite problem då de tydligen inte hade någon ramp upp till scenen, men det löste sig.

Efter Ystad bar det av till Marstrand för Svenskt ekonomiskt forum, både för att lyssna och tala. Det var mycket intressant.
Något som också är intressant är att jag för tio år sedan skulle besöka precis samma restaurang men inte släpptes in, de ville inte ha några rullstolar där fick jag som förklaring. Den här gången kom jag förvisso in, men när de välkomnade oss till lunchen som skulle serveras på andra våningen och jag undrade vart hissen kan tänkas finnas, fick jag veta att de nyligen renoverat restaurangen men inte installerat någon hiss. Det fick bli en god lunch på bottenvåningen, utan sällskapet av mina medtalare, helt enkelt. Jag hoppas nu kunna återvända om ytterligare tio år och kanske då kunna äta tillsammans med övriga gäster.
Förra lördagen hölls marschen för tillgänglighet, en marsch som hålls för att uppmärksamma de många sätten som Sverige måste utveckla sin tillgänglighet på, något jag stödjer helt och hållet.

Hoppas alla har haft en härlig midsommar! På återseende.

Tisdag onsdag denna vecka gick Svenskt ekonomiskt forum av stapeln för första gången i Marstrand. En 2 dagars konferens med fokus på integration, entreprenörskap och ledarskap. Agendan var fullsmetad av korta föreläsningar. H.M Konungen var där och förgyllde tillvaron och tryckte åter igen på vikten av samhällets stöd till unga ledare som bär goda värderingar. Min roll var som föreläsare dag 2 då ledarskap stod på agendan men jag var mycket intresserad av resten av innehållet så jag deltog från start till mål.

Här är mina minnesanteckningar från konferensen. Det är andras ord och mina egna reflektioner blandat som kallops.

-Sverige var urfattigt så sent som i början av 1900 talet. Argentina var ett av länderna som skickade bistånd till Sverige. Att Sverige öppnade sig mot världen med handel och insåg ett ömsesidigt beroende är en av nycklarna till Sveriges välstånd. Inga slutna länder har välstånd. Se bara transformationen i Kina efter att de bestämde sig för att bli en del av världen.

-Ju mer omvärlden kommer till Sverige (invandring), ju lättare kan vi förstå omvärlden som partner och marknad. Detta är en otrolig konkurrensfördel.

-Det land som blir ledande på miljöteknik kommer också bli ledande ur ett tillväxtperspektiv de kommande århundradet enligt Obama.

S.N.A.F.U är ett begrepp som kommer ifrån militären och betyder ”Situation Normal All Fucked Up”. När man ringer till en krigszon och frågor hur är läget och får svar att allt är normalt. Man vet då att det normala samtidigt betyder att allt är fucked up. Att i en sluten kultur/ miljö så blir det som är normalt där det normala. Bara utifrån kan man klarsynt se på hur det egentligen förhåller sig. Detta gäller såklart i alla miljöer men krigszonen blir ett tydligt exempel.

-Män och kvinnor är olika hur de förhåller sig till risk. Det speglar sig t.ex. i hur män och kvinnor lyckas betala tillbaks lånade pengar. Kvinnor tar mindre risker och är därför extremt mycket pålitligare som återbetalare än män enligt statistik. Med all sannolikhet kommer framtidens beslutsfattare  i allt större utsträckning bestå av kvinnor. Alltså beslutsfattare med lägre risktagande. Vad kommer det innebära? Min egen reflektion är att mångfald löser allt

-För att en invandrare skall att bli ansedd svensk av det svenska samhället krävs idag ca 3 generationer. Bilden av svenskheten är snäv och kriterierna är många. Samma siffra i USA är 5 år. USA är en idé, och när du bidrar till den anses du vara Amerikan. Vad är Sverige? Min gode vän Staffan Åkerblom sade en gång under ett samtal i hans trädgård. -Sverige har ingen idé om varför det måste finnas! Kanske är det just det vi saknar. Varför skall Sverige finnas? En idé som rymmer alla, inte bara dem som ser ut som Kalles kaviar pojken

-Keith Coats berättade om hur ledarskapet idag är att leda förändring och att detta ledarskap handlar om att lära sig vara i utveckling. Att försöka nå tillståndet när den inre förändringshastigheten inte sackar mot den yttre.

-Slutligen vill jag lyfta fram min stipendiekompis Veronica Hedenmark. Hon föreläste utifrån sin egen resa från student med ett sjukpensionsbesked i handen till mycket framgångsrik företagare och människa. Hur sorgen över sitt fysiska handikapp kunde transformeras till drivkraft att hjälpa andra genom sitt företag VH assistans. Ett företag som erbjuder personlig assistans m.m. för den som av olika skäl är rörelsehindrad. Vem i hela världen förstod inte kunden bättre en den som delade deras situation. Det hon saknar i fysisk rörelseförmåga har hon istället tusenfalt i rörelsen intellektuellt och en helt unik mognad som människa. Efter en mening så vet du att hon är ”the real deal”.

Min förhoppning är att jag får komma tillbaka nästa år.

Tack alla varma människor som var där/ Robert Kusén

Kungens inledningstal http://www.royalcourt.se/kungafamiljen/hmkonungcarlxvigustaf/tal/arkivhmktal20052009/hmkonungenstalvidsvensktekonomisktforumimarstrandonsdagenden10juni2009.5.6b0698e911fa8f90058800018911.html

Jag arbetar som biträdande rektor i en grundskola i Malmö som heter Sofielundsskolan. Som skolledare är man ledare för både lärare/medarbetare men också för alla elever och ungdomar på skolan. Att vara ledare är att vara en förebild för dem du ledare och för din omgivning. Jag är dessutom född utomlands, Bosnien, vilket gör saken lite mer komplicerad. I och med det, är jag representant även för min nation och för alla nysvenskar med invandrarbakgrund. Detta blev särskilt påtagligt efter stipendieutdelningen. Denna unika möjlighet som stipendiet har gett mig försöker jag utnyttja särskilt för att motivera mina elever till att kämpa och ta ansvar för sina studier. Jag brukar säga till mina elever: ”Du kan inte påverka eller ändra ditt ursprung, du kan inte påverka vem dina föräldrar är eller var du bor…. Men det du kan påverka är vilka du umgås med och din skola.” För om skolan fungerar och man skaffar sig en utbildning har man större möjlighet att klara de utmaningar som väntar senare i livet.        

Som ledare och inte minst som skolledare har man en enorm makt och viktig position. Det du gör påverkar många i din omgivning. Mitt arbete och mitt ledarskap handlar mycket om att få mina medarbetare och mina elever att bli motiverade och få dem att förstå mening med det dem gör. Detta är mycket viktigt del i mitt arbete. Det är känt att människor kan stå ut med väldigt mycket bara om de finner någon mening med det. Psykologen Aaron Antonovsky talar om KASAM eller känslan av sammanhang. KASAM handlar om att se sig själv i ett sammanhang och att förstå och uppleva mening med det man gör. KASAM står för Begritaplighet, Hanterbarhet och Meningsfullhet

Begriplighet handlar om i vilken grad man förstår, ser samband, ha kunskap om uppdraget  Hanterbarhet handlar om i vilken grad man upplever att man har resurser, kompetens etc för att klara av uppdraget.  Meningsfullhet är begreppets motivationskomponent, att vara delaktig som medverkande i de processer som skapar såväl ens öde som ens dagliga erfarenheter.

 Jag tror mycket på detta och jag anser att det är något som är användbart inte bara i ledarskap utan även i andra sammanhang.

Hej så längre snart är det sommarlovJ

Integration, Entreprenörskap och Ledarskap. Kan dessa tre höra ihop? Volvo Ocean Race och Svenskt Ekonomiskt Forum har intagit Marstrand.  Jag var där i egenskap av Stipendiat. Dagarna gick i tecknet av inspiration och mina individuella Top3 från denna upplevelse blev:

Keith Coats, Global Ledare och Entreprenör från Sydafrika, www.tomorrowtoday.biz *****

Veronica Hedenmark, Passionerad Entreprenör som förmedlar budskap med ord från hjärtat *****

H.M Konungen, Statschef=) Alltid ett nöje vars närvaro adderar pondus till eventet. *****

I övrigt fanns det ett brett utbud av gestalter från företagare, ledare, entreprenörer och chefer. Vad jag tror att vi hade gemensamt var viljan att faktiskt lyfta blicken och använda de resurser och gåvor som finns i våra verksamheter. Apropå Ocean Race fick vi höra till globala trender, angreppssätt, vetenskapliga teorier och strategier om hur vi kan få vind i den motvind i seglar i=)

Jag hoppas att jag inspirerade mina medmänniskor liksom dem inspirerade mig. Det jag märker är att jag växer genom att utmanas av frågor om mitt engagemang, värderingar och det mod som finns i mitt ledarskap. Det ÄR viktigt att tänka till och det ÄR viktigt att faktiskt kunna leverera det budskap som man bär på. Robert Kusén talade om att det företag som har ett bredare syfte än att tjäna pengar kommer att briljera. JA! Visst vill vi väl tro att det är så. Om vi har en affärsidé som vi förankrar i enlighet med att vi förmedlar ett större mål och bakomliggande värderingar så tror jag att vi kan segla oss ur en finanskris.

Eventet gav möjlighet att nätverka över generationsgränser. Gårdagens, dagens och morgondagens ledare kan tillsammans bygga broar för att nå längre. Vi måste bara våga se varandra och utmana varandra. Invandrare som står utanför arbetsmarknaden, erfarna styrelseproffs som innehar riksdaler och kontakter på arbetsmarknaden, unga entreprenörer med idéer och drivkraft och pålästa medelålders akademiker. Alla dessa aktörer, kvinnor som män, vill jag se nätverka och bygga broar mellan varandra. Vi ska inte lägga energi på den karaktär som begränsar oss….Vi skall istället lägga fokus på dessa möjligheter, fyllda av integration, entreprenörskap och framförallt värdebaserat ledarskap. Dessa ledare vågar se möjligheten i hur mötet mellan dessa människor leder till förändring.

Heja Ericsson 4 och våra värdebaserade ledare=)

Jag reser minst 15 dagar i månaden, för det mesta ännu fler. Korta och långa sträckor, oftast i bil, ibland med tåg och mera sällan med flyg. Det beror på att många flygplatser, särskilt de mindre, inte kan hantera permon, min elektriska rullstol, och jag åker ingenstans utan mina ben!

Mina medarbetare tycker att jag lever i bilen, och det är kanske inte så konstigt. Bilen är mer än ett fordon för mig, den är mitt kontor, jag arbetar ofta via telefon, mitt sovrum och ibland måste jag erkänna, även min matsal. Med på mina resor är alltid någon av mina assistenter och vanligtvis mina två pudlar Elle och Joy.

I den här bloggen tänkte jag att ni läsare ska få följa med mig när jag rullar fram kors och tvärs i Sverige. Och just i dag har vi lagt in växeln i Falun och susat norrut mot Umeå och Lycksele.

Jag hade bestämt mig för att bo på camping, eftersom jag nästan alltid bara ser asfalt. Det blev lite av en besvikelse, myrinvasion i

köket, ogästvänlig personal och tja, hotell hade kanske varit bättre. Hundarna däremot hade superkul, de skällde ut stuggrannarna varje dag.

Jag var uppe för en föreläsningsdag och en massa personal- och kundmöten, men allra mest åkte jag till Västerbotten för att fira Veronicadagen den 30 maj. Då har både jag och vår figur Vera namnsdag. Vera och Herman Assistans är figurerna i vår logotyp för barnklubben VH kids, och lagom till namnsdagen hade Vera blivit till i storformat. Hon var mycket beundrad och uppskattad av ungarna när hon dök upp på Lycksele Djurpark och på det efterföljande tårtkalaset.

Vår figur Vera gjorde entré lämpligt till sin och min namnsdag den 30 maj, barnen tyckte hon var jättekul!

VH kids är inte en barnklubb vilken som helst, utan det ligger en djup tanke och värdegrundsfråga bakom. Den vänder sig till barn och unga med funktionshinder, men också till deras syskon och kompisar. Jag ogillar särlösningar, därför är alltid våra aktiviteter anpassade så att alla kan vara med. Funktionshinder är ett ganska brett begrepp, om man säger så.

Jag tycker också att det är supertrist att inte alla barn i en familj ska kunna åka på samma sommarkollo eller utlandssemester och varför ska allt alltid göras så svårt och märkvärdigt? De flesta personer med funktionshinder kan göra det mesta, det tar bara lite längre tid och måste kanske göras på ett annat sätt, men det går. Jag tycker att jag själv är ett bevis på att vilja och tankekraft kan utveckla en människa mycket längre än man någonsin tror.

Efter besöket i Norrland satte jag mig i bilen för ett par nätters sömn i den egna sängen i Falun. Utanför Statoil i Gävle fick jag punktering på permobilen, kanske 50 meter från Hjälpmedelscentralen som naturligtvis var stängd. Det kändes nästan som ett hån, men i Sverige idag finns det ingen hjälpmedelscentral som är öppen annat än mellan 8 och 17, måndag till fredag. Hjälpbehov tycks konstigt nog inte uppstå annat än under kontorstid…

Nästa dag gav sig min assistent iväg till Borlänge för att få permon fixad, så då blev jag strandsatt i min säng en hel arbetsdag eftersom jag inte har någon extra permobil, och har svårt att sitta i en manuell rulle, jag får så ont i kroppen då. En kollega poängterade att det kanske var karaktärsdanande, men jag vet inte det, jag blev mest stressad.

På onsdagen var det dags att sätta sig på tåget i ottan för att åka till Stockholm där jag först blev intervjuad. Sedan skulle jag prata om mina erfarenheter som vårdtagare inför 500 av Stockholms läns landstingschefer under vårdgivardagen. Det gick hyfsat bra, med 150 benbrott före nio års ålder så har jag sett en del av sjukvården.

Filippa Reinfeldt, en verkligt trevlig och kunnig kvinna, pratade också under vårdgivardagen.

Nu har jag packat bilen igen, och styr kosan söderut för en tv-inspelning i Ystad. På återseende!

Under helgen som gick var jag deltagare på LSU’s Globalkonferens med 150 ungdomar från över 20 länder från den privata, offentliga och ideella sektorn. Konferensen gick under temat; Rework the world. We are change agents. Inspirerande människor höll i föredrag och workshops och vi samlades i diskussioner om hur vi på bästa sätt kan förändra världen till det bättre. Unga ledare världen över står inför samma globala utmaningar -klimatförändringarna, fattigdomen och utbredningen av hiv/aids.

Ofta känns frågan för stor och lösningen alldeles för långt borta -MEN, det är upp till dig och mig att agera här och nu. Det är vad socialt entreprenörskap handlar om. Du kan göra en insats i den verksamhet du är verksam och ditt initiativ leder till ett vidare initiativ. Dagens unga ledare orkar inte stå och invänta beslutsfattarnas byråkratiska process. Vi är en generation, som med handlingskraft, vill se saker hända NU. Vi är ivriga. En klok ung kvinna sade sprudlande; ”When powerful people do not listen, make the people who listen powerful”. Det är sant. Våra visioner behöver komma till uttryck nu. Vi behöver inte vänta tills vi har vuxit i kostymen och klättrat tillräckligt långt i karriären.

Jag  mötte fantastiska och drivna unga ledare från bl.a Malawi, Libanon, Ryssland och Ghana som möter större motstånd än vad svenska ungdomar gör vad gäller att öppet kunna göra sin röst hörd och få  stöd för att bedriva sin verksamhet. Ibland kan  just motståndet göra att vi blir mer drivkraftiga och mer effektiva. Det är också så att vi lär oss av våra misstag. En social entreprenör som har visoner vet att drömmar inte förverkligas på en dag. Under konferensen uttrycktes det att vi skall våga FÖRSÖKA, våga MISSLYCKAS för att sedan våga LYCKAS. ” The problem is always one side of an opportunity”.

Min status efter denna oerhört givande helg är mycket god då jag vet att det finns fantastiska människor världen över som strävar mot samma mål. Jag är aldrig ensam, vilket ger mig mer vilja och energi att fortsätta bygga på mitt värdebaserade ledarskap med grund i de projekt som jag är engagerad i.

Jag är född och uppväxt i Södertälje. En plats som fått mycket uppmärksamhet i den nationella debatten om flyktingar, segregation, brottslighet, etc. Det är ofta så den samhälliga debatten ser ut delvis driven av medias sökande efter sensation, blod och elände. Den som bara varit i kontakt med Södertälje via media har ofta uppfattningen att det är ett näst intill livsfarligt ställe att vistas på. En bild som är delvis främmande för mig. Min poäng är dock inte att försöka rentvå Södertäljes namn utan belysa mångfaldens möjlighet men också dess utmaning.

Mångfald är för mig den storhet som skapas när människor med olika linser verkar tillsammans. Begreppet är vidare än etnicitet, kön, ålder, etc då dessa skillnader inte automatiskt garanterar människor med olika synsätt. Styrkan kommer av att om vi inte är överens som utgångspunkt kommer vi behöva utmana och utveckla våra föreställningar och något nytt kan skapas. Denna utvecklingskraft är mångfaldens möjlighet som när den uppnås totalt krossar all konkurrens som enfald kan uppbåda. Under min tid på Scania så fick jag dess styrka i flera grupper.

Den homogena kulturen är istället förnöjd och överens och risken blir att man lever i illusionen att man redan har alla svaren. Man söker och isolerar sig med likar där tryggheten blir att ingen hotar ens vanföreställning om vad verkligheten är.

Men det finns ett men, eller det finns flera men. Om mångfald nu är så himla bra, varför blomstrar inte de samhällen där mångfald bor automatiskt? Samhällen som Södertälje. Varför uppstår det istället nästan alltid friktion, kamp, etc? Jag tror vi många gånger saknar den mänskliga mognaden att få tillgång till denna styrka. När vår inre trygghet är knapp ser vi på olikheter med rädda ögon istället för en möjlighet till utveckling. Den som utmanar rådande ordning blir en angripare istället för en tillgång. Mångfaldssamhället behöver kommit längre i sin mänskliga mognad så att det törs vara nyfiken på den andres synpunkt och ideal. Dess ledare behöver vara förebilder för detta och behöver ständigt jaga bort rädslorna som intoleransen alltid skapas utav. Vi behöver träna vår förmåga att känna igen oss i den som till synes inte påminner om oss. Sug på den lite. Att skaffa sig förmågan att känna igen sig i den som till synes bara är olikhet. Då händer det grejer med mångfalden. Den står då på en grund som är hur vi är precis likadana. Genom igenkännandet. Kom igen Södertälje! Låt oss göra jobbet, var och en av oss. Så kan vi visa resten vad som är möjligt

/Robert Kusén