Efter att ha bott i Landskrona i många år fick jag själv se och uppleva hur barn och ungdomar har det, när de inte får samma möjligheter som andra barn får, där då kriminalitet och droger tar över livet och vägleder en till fel framtid. I många områden kan man se att redan som liten har man inte fått bra vägledning och uppfostran vilket gör att man blir mer och mer förvirrad ju äldre man blir. Jag har också sett och upplevt mycket ”ett liv som invandrarbarn” och hur svårt det är att befinna sig i en sådan miljö där svenska lever för sig och invandrare för sig. Barnen och ungdomarna känner sig instängda och umgås med bara dem som kommer från samma land och pratar samma språk. Och det har pågått från år till år, från generation till generation.
Då fick jag en idé att starta upp ett integrationsprojekt som hette ”Vår framtid” vilket skulle integrera svenska och invandrarbarn, men även olika stadsdelar i Landskrona. Och det var en klockren idé. Fast det fanns motgångar. Första gången när jag kom in i idrottshallen i en hel svensk skola och skulle undervisa i basket det kändes som alla var rädda för mig och ingen vågade komma nära mig. Jag visste redan då vilken bild de hade i sig om mig. En invandrare som är kriminell och som kanske stjäl våra saker eller hittar på bråk. Men just det som är viktigt i ledarskap är att ha den här förståelsen, planeringen, tålamodet inom sig och att våga visa upp vad man står för. Visst har jag en annan bakgrund fast innerst inne var vi lika värda. Och när lektionen började, började jag att undervisa och ha en rolig lektion. Efter fyra undervisningar barnen har glömt allt det här som hade med ”svensk” och ”invandrare” att göra. De väntade på mig 15 minuter innan och längtade tills jag kom så att vi kör. De fick en helt annan bild och det var härligt att se. Efter några veckors undervisning tog jag med mig några invandrarkillar som jag coachade för att vara med och delta tillsammans med svenska barnen. Jag delade upp dem två och två (en svensk och en invandrare) just för att de ska jobba ihop. Och det glömmer jag aldrig. Vilken teamwork!
Senare så fick vi även att svenska barn tog sig till områden vart invandrarbarn tränade och plötsligt några månader framåt tränade dem tillsammans, men inte bara det utan även på sommaren åkte till stranden och umgicks dag efter dag. Tack vare projektet nådde vi 1000 barn och även utbildade 20 stycken unga ledare.
Efter att ha varit i Landskrona och gjort så mycket och sett hur bra resultat projektet gav, undrade jag om jag kunde göra det igen. Samma projekt, samma idé, utan någons hjälp, i en ny stad. Då beslöt jag mig att flytta till Norrköping och prova göra samma projekt. Fortsättningen följer fast i Norrköping…… 
Admir Lukacevic
