Han säger att i vår olikhet finner vi vår likhet. Jag tycker att han avspeglar en ny sida av politik. Han personifierar en nations värderingar och säger att de har sitt ursprung i varje individ. Det är INTE upp till en president att bestämma över ett lands individer MEN det är upp till en president att SE landets individer.

Personligen tycker jag att USA har gjort ett ansiktslyft i sitt val av president. Jag gillar Obama. Varför? Han känns som min medmänniska. Han inser sina egna begränsningar men känner sitt ansvar. Han talar om empati och en förståelse för dagens människor i dagens kontext. Jag gillar även det som Robert skriver i sitt förra blogginlägg om att medarbetare med integritet och organisationer med goda värderingar leder till en svensk framtida konkurrenskraft. Jag skulle vilja nyansera det med att till och med säga att; individer med integritet och empati är morgondagens konkurrenskraft. Det finns oerhört många som har det där inom sig. Men när stora, auktoritära ledare, såsom Obama, utkristalliserar sådana inneboende värderingar så triggar det mig att fortsätta mitt engagemang för den lilla människan.

-Madeleine Sundell

Jag har funderat mycket på ledarskap och frågor som t ex vad är egentligen ledarskap och vilka egenskaper efterfrågas hos en ledare? Vad är det som kännetecknar en god ledare? Vilka egenskaper eller vilken ledarstil efterfrågas hos dagens ledare? 

I april 2009 gick jag på min fjärde och sista kurs av min LPU-utbildning (Ledarskap genom personlig utveckling) vid IFL. Under denna delkurs hade vi besök av Mats Tyrsttrup som är doktor i företagsekonomi och verksam som forskningsledare vidCentre for Advanced Studies in Leadership vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har bedrivit ett forskningsarbete mellan Ericssonkoncernenoch Centre for Advanced Studies in Leadership och har skrivit boken ”På gränsen till fiasko”.

Mats, förutom att han var en fantastisk föredragare, hade många intressanta tankar kring ledarskap och chefskap. Mats i både sin bok och sin föreläsning tar upp och diskuterar ledarskapets vardagoch jämför chefskap och ledarskap. Mats vågar sätta saker på sin spets och är ganska provokativ med sina påståenden. Han tar upp fyra olika ledarskapsansatser som han kallar för: Utvärdera, Planera, Visualisera och Improvisera. Han menar att dem fyra ansatserna är nödvändiga och mycket viktiga för att man ska kunna hantera ledningsfrågor av olika slag.

Mats menar att det visionära, planerande och föregripande ledarskapet anses i vårt samhälle som den rätta ledaridealet. Samtidigt och lite provokativt dementerar han det och menar att det improviserande ledarskapet är lika viktigt. Han menar att som ledare utsetts vi varje dag av oförutsedda händelser som kräver snabba beslut och snabba åtgärder som är nödvändiga för att en verksamhet ska kunna fungera. Därför ifrågasätter Mats om vi hyllar rätt ledare och om vi beundrar dem för de insatser som verkligen är avgörande för verksamhetens framgång.

Jag anser också att dagens ledarskapsdiskussioner fokuserar väldigt mycket på den visionära ledaren och anses nästan som ledarskapsidealet. Jag har en känsla av att det finns en övertro och förenklad syn på att den visionära ledaren genom att ta fram häftiga visioner ”får” alla medarbetare mot det s k ”gemensamma” målet och på det sättet lyckas skapa en framgångsrik organisation. Samtidigt glömmer man att ledarskapet har en vardag. Vad händer när det inte blir så som man har tänkt sig? Vad gör vi när någon/några inte är med på det tåget och i den inriktningen vårt vår vision pekar åt? Hur löser vi de vardagliga dilemman som t ex  konflikter på arbetsplatsen, anställningar/rekryteringar, team-bildningar, vikarie etc som jag anser är lika viktigt att hantera på ett bra sätt och som utgör en förutsättning för att en verksamhet ska ha möjlighet att vara framgångsrik.                                                                                

Fahrudin Zejnic 

Tom Peters

Titeln är ett citat från en amerikansk ledarskapsutvecklare och författare som heter Tom Peters. Vid första anblicken så känns meningen som ytterligare en floskel av många att beskriva ledarskapets ideal. Ytterligare en slogan som beskriver det uppenbara. Att han är amerikan gör inte saken bättre medveten om min fördom att jag ibland tycker de svänger sig med både populism och överdrivna förenklingar. Trots denna spontana känsla så stannade meningen kvar i mitt huvud. Jag började fundera på det avsnitt som jag just nu skrev på i min bok. Det handlar om hur lydnad är en otillräcklig drivkraft. Att människans egentliga urkraft kommer först när man själv äger syftet med det man gör. Det är ju det han säger! En riktig ledare är en katalysator för andra människors inneboende inre ledarskap. Så att de inte längre automatiskt lyder chefen eller någon annan auktoritet för den delen. De följer istället sitt hjärta och sin integritet och det är ledarens uppgift att bidra till det tillståndet. Ett av hindren för detta är att det kan vara oerhört bekvämt för chefen med lydiga medarbetare. Helst om man tror att man själv vet och kan allt bäst. Det blir lite paradoxalt nog chefens uppgift att träna sin personal att inte göra som chefen säger utan att istället lyssna till sina egna övertygelser.

Chefen bör förutom detta lägga all sin energi på att låta organisationen kännetecknas av korrekta värderingar och principer så kommer medarbetarna ändå vilja bidra med sitt yttersta. Inte av rädsla för konsekvensen om man inte lyder utan av tillfredställelsen att gestalta det som sitt hjärta vill. För i hjärtat så vill vi alla gott, och vi vill bidra. Bortom okunskap och rädslor.

Medarbetare med integritet + organisationer med goda värderingar= Svensk framtida konkurrenskraft

Jag tycker att Sverige borde satsa på att bli världens mest olydiga folk. Istället så följer vi vår inre kompass och våra gemensamma överenskomna värderingar.

/Robert Kusén

Ledare finns överallt; kända som okända, högljudda som tysta och goda som onda. Vi vill, oavsett vi medger det eller ej, accepteras av grannskapet. Vi vill vinna dess förtroende.
I fredags var jag på en frukostföreläsning och lyssnade till ett föredrag om ”den som vill mest vinner”. Detta handlade om företagets förmåga till struktur och dess kultur. Det gavs goda exempel på förtroendekapital. T.ex. IKEA som lyckats med att förmedla budskapet om att din kund är din bästa vän. Även SHB gavs som ett föredöme genom dess kulturskrift. Det är på tapeten att tala om etik och moral. Varför då? Är vi ute efter att stöta och blöta dessa ord för att hålla konkurrenskraften uppe eller ligger det något mervärde bakom dem? Ska vi verkligen TRO på det vi sysslar med? Varför då? Enligt Christer Olson på Utvecklingspoolen så MÅSTE du tro på din verksamhet annars är du en bedragare. Jag håller med. Varför lägga ner tid och energi på något som inte tilltalar dig?
Dagens tanke: En ledare som tror på ett värdebaserat ledarskap MÅSTE omges av ett värdebaserat medarbetarskap. Annars blir det pannkaka.

-Madeleine Sundell

Gregory and Roney

Under helgen var jag till Bergen Norge för att träffa Gregory Smith. Gregory är grundaren och eldsjälen bakom en center för barn i Sao Paolo Brasilien som heter Beija flor eller hummingbirds nest som det heter på engelska eller kollibriredet som det heter på norska. Gregory är ursprungligen från England men hamnade i Norge som utbytesstudent och i Brasilien efter en 40 års kris som han själv kallar det. Han sålde allt han ägde, lämnade familj och vänner bakom sig för att dedikera sitt liv år de utsatta barnen i Sao Paolo, han ville ge dem en chans till ett liv med både självkänsla och framtidstro som verkligen är en knapp resurs i dessa miljöer. Denna enkilda människa har ändrat villkoren för hundratals barn då han med sitt center använder kultur som alternativ till droger, våld och säker död. Capoeira, dans, musik, målning, fotboll m.m är i lika mycket en arena för gemenskap och tillhörighet som det är att få en röst och ett uttryck för de hemskheter som de både tvingats uppleva och bevittna. Framför allt så tror Gregory på dessa barns kapacitet. Han vet att dem precis som alla andra bär på en oöverblickbar kapacitet. En inre kraft som bara kommer fram när vi som människor får vara sedda, trygga och när vi förväntas kunna göra stordåd. Han vet det inte bara genom sitt intellekt utan han känner det. Inte bara i huvudet utan också i hjärtat.

Jag har många gånger frågat honom vad som kännetecknar hans ledarskap och hans filosofi som med all tydlighet skapar otroliga resultat. Jag märker att han har svårt att berätta det. Han försöker använda hjärnan till att försöka förstå vad det är han gör med hjärtat. Han försöker med logik uttrycka det som han gör genom känslan. Jag känner massor med människor som skulle kunna förklara vad det är han gör, men mycket få som själva kan gestalta det. Det är det han gör, han gestaltar det många andra bara pratar om. Han gör det i en miljö där annars hopplösheten bor. Där han allt för ofta måste begrava sina kollibribarn som allt för ofta blir mördade av andra barn. Roney som blev mördad av yrkesmördare för att han snodde ciggaretter från en affär en gång för mycket. Yrkesmördare som precis som Roney var kring 10 år. Hans yngre bror Cloudney som inte orkade leva i tomheten och saknaden efter sin bror. Han sprang ut i vägen framför en lastbil samma dag som han lämnat 2 roser på sin brors grav. Den ena var till Roney och den andra var till honom själv sa han till sina vänner som var med honom på gravplatsen. Just då förstod inte vad han menade men några timmar senare blev det uppenbart.

Gregory är min förebild samtidigt som jag är hans sponsor. Mitt projekt ”Life gives to the giver” är ett nätverk av föreläsare som föreläser gratis men vädjar till motparten att skicka tjänsten vidare. Detta genom att skicka pengar till Gregory så han kan fortsätta hjälpa gatubarnen i Brasilien. 374 000 SEK har vi genererat hit intills.

Jag har nu mött honom och några av barnen ännu en gång och min drivkraft är större än någonsin. Vem vad det som var så satans dum att säga att det inte spelar någon roll vad en människa gör? En människa besitter mycket större makt än hon ofta tillskriver sig. Du är också en människa med erhörd makt att påverka andras människors liv. Antagligen inte på samma sätt som Gregory, men på ditt sätt. Med ditt goda värdebaserade ledarskap som utgår från ditt hjärta och din möjlighet.

”Remember, Life gives to the giver, and takes from the taker” Rev run Run DMC

www.lifegivestothegiver.com

www.carf.no

//Robert Kusén

Något som verkade så overkligt äro sant! Jag i kombinationen med en kvarts miljon för att utveckla mitt ledarskap. I slutet av april var jag på Slottet och träffade HM Konungen tillsammans med ett hundratal andra intressanta ledare. Detta hör INTE till min vardag ska ni veta. Men NU vet jag att det kan få bli en verklighet för den som vill. Att kämpa för det man tror på ger vinst. – Inte nödvändigtvis ett kungligt stipendium – men ett erkännande för mig och dig att vi ska göra det som vi mår bra av.
Med stöttning från det Kungliga Slottet, en utbildningscoach, en medierådgivare och de mina som följt mig hittills så ska kommande år få komma att betyda mycket. Världen har mycket att ge, det vet jag. Erfarenheter vill man ha, det vet jag också. NU är frågan vad som skall hända för fröken Sundell som Kompassrosstipendiat och Ambassadör. Å, så intressant detta låter. Det skall bli mig en glädje att få frossa i.
Det talas om att bygga på sitt CV inför stundande arbetslivet. Det som står där skall utkonkurrera och helst förgyllas av guld och skimrande diamanter. De formella meriterna på ett a4. Är det så våra göromål skall förmedlas till omgivningen. Stundom förefaller det vara så. MEN, inte alltid och inte när det gäller leveransen av vårt personliga varumärke. Det innehåller så mycket mer. Det där informella som BARA DU vet hur du tillskaffat dig det. Vi är fulla av guld och diamanter men det ser inte hela världen svart på vitt. MEN dessa vill jag att vi ska plocka fram och riktigt locka vår omgivning med.

Efter att ha bott i Landskrona i många år fick jag själv se och uppleva hur barn och ungdomar har det, när de inte får samma möjligheter som andra barn får, där då kriminalitet och droger tar över livet och vägleder en till fel framtid. I många områden kan man se att redan som liten har man inte fått bra vägledning och uppfostran vilket gör att man blir mer och mer förvirrad ju äldre man blir. Jag har också sett och upplevt mycket ”ett liv som invandrarbarn” och hur svårt det är att befinna sig i en sådan miljö där svenska lever för sig och invandrare för sig. Barnen och ungdomarna känner sig instängda och umgås med bara dem som kommer från samma land och pratar samma språk. Och det har pågått från år till år, från generation till generation. 

Då fick jag en idé att starta upp ett integrationsprojekt som hette ”Vår framtid” vilket skulle integrera svenska och invandrarbarn, men även olika stadsdelar i Landskrona. Och det var en klockren idé. Fast det fanns motgångar. Första gången när jag kom in i idrottshallen i en hel svensk skola och skulle undervisa i basket det kändes som alla var rädda för mig och ingen vågade komma nära mig. Jag visste redan då vilken bild de hade i sig om mig. En invandrare som är kriminell och som kanske stjäl våra saker eller hittar på bråk. Men just det som är viktigt i ledarskap är att ha den här förståelsen, planeringen, tålamodet inom sig och att våga visa upp vad man står för. Visst har jag en annan bakgrund fast innerst inne var vi lika värda. Och när lektionen började, började jag att undervisa och ha en rolig lektion. Efter fyra undervisningar barnen har glömt allt det här som hade med ”svensk” och ”invandrare” att göra. De väntade på mig 15 minuter innan och längtade tills jag kom så att vi kör. De fick en helt annan bild och det var härligt att se. Efter några veckors undervisning tog jag med mig några invandrarkillar som jag coachade för att vara med och delta tillsammans med svenska barnen. Jag delade upp dem två och två (en svensk och en invandrare) just för att de ska jobba ihop. Och det glömmer jag aldrig. Vilken teamwork!

Senare så fick vi även att svenska barn tog sig till områden vart invandrarbarn tränade och plötsligt några månader framåt tränade dem tillsammans, men inte bara det utan även på sommaren åkte till stranden och umgicks dag efter dag. Tack vare projektet nådde vi 1000 barn och även utbildade 20 stycken unga ledare. 

Efter att ha varit i Landskrona och gjort så mycket och sett hur bra resultat projektet gav, undrade jag om jag kunde göra det igen. Samma projekt, samma idé, utan någons hjälp, i en ny stad. Då beslöt jag mig att flytta till Norrköping och prova göra samma projekt. Fortsättningen följer fast i Norrköping……

Admir Lukacevic

Efter 15 år som Scaniamedarbetare så är jag nu ledningsstrateg i kommunledningen för Södertälje kommun. Min Scaniatid har varit helt livsavgörande för min egen utveckling. Känslan av att vara otillräcklig montör ersattes successivt av en ny gestalt som till slut hade förmåga att leda Scanias motormontering som verkstadschef och till och med få pris av självaste kungen. Detta skedde genom mina möten med grymma ledare som fick mig att växa genom deras positiva förväntning. Förutom min nyupptäckta positiva självbild så var jag i oerhörd kontroll i denna miljö. I verkstaden kände jag nästan alla, kunde produkten, monteringsarbetet, processerna, koderna, historiken, branchen, etc. Jag kände mig trygg genom att jag upplevde den yttre miljön som förutsägbar. Trots tidvis oerhörd press så visste jag alltid vad som krävdes och hur det kunde lösas.

Tryggheten är många gånger utvecklingens fiende. Vår potential är gränslös och att få tillgång till den handlar i stor utsträckning om att försätta sig i miljöer som utmanar oss. Miljöer som är okända,otrygga och kräver våra skärpta sinnen. Denna miljö är för mig idag Södertälje kommuns stadshus.

Nu har jag jobbat i kommunen i en och en halv månad. Sakta börjar min bild av territoriet växa fram men min första tid bestod av att jag inte kände någon, hade inga arbetsuppgifter, ingick i inga forum och hittade ingenstans. I denna totala avsaknad av yttre trygghet så har jag bara min inre trygghet att luta mig emot. Då växer den. Den stärks som en muskel som växer av att belastas. Läskigt men samtidigt otroligt berikande. Hoppas jag fortsätter våga utvecklas livet ut och inte nöjer mig med yttre trygghet.

//Robert Kusén