Alexandra Tecle om första tiden som Kompassrosstipendiat

För att förstå tiden efter mottagandet av Kompassrosen så är veckorna inför ceremonin avgörande. Två veckor innan ceremonin skedde en dödsskjutning där två ungdomar gick bort, två ungdomar som åren innan spenderat sommaren som feriejobbare på min dåvarande arbetsplats. 127, stadsdelen Skärholmen som varit mitt hem i 11 år och arbetsplats i 7, var nu i sorg. Sätra Centrum har aldrig varit så fullt men tyst som under denna period. Journalisterna avlöste varandra, en minister var på besök och när de var klara med sina intervjuer och pressträffar återfanns ett område som än idag har sår som inte läkt.

Rent krasst var april månad inte den bästa. Det var tvärtom och tyvärr en verklighet som drabbat ett antal orter runt om detta land. För varje skjutning som sker, sörjer en hel ort och denna gång var det på vår hemmaplan och jag övervägde starkt att inte delta på ceremonin. För där och då var tänkte jag inte hur fett det var att få motta Kompassrosen utan snarare vilket misslyckande som skett när två unga liv tagits ifrån denna jord på det sättet.

Don’t get me wrong, det var en ära att få ta emot Kompassrosen och få det erkännandet för sitt ledarskap men ceremonin var tuff. Det var dagen efter en av begravningarna och en natt utan sömn. En natt där jag, mitt i natten, tar en promenad i Gamla Stan med funderingar kring mitt egna ledarskap, min dåvarande arbetsplats verksamheter och om vi på något sätt misslyckats med vårt uppdrag med att skapa en meningsfull fritid för unga. 

Tiden efter ceremonin fortsatte på samma spår, tankar på om det inkluderande ledarskapet jag prisats för verkligen var lyckat men efter många om och men så landar jag i detta; Det ideella ledarskapet, i ett område som jag kallar mitt hem och min hemmaplan men som i folkmun benämns som ett socioekonomiskt utsatt område, kräver så mycket mer av en som ledare i jämförelse med andra områden. I nästan ett decennium såg jag Bredängshallen som mitt andra hem. Det var där jag spelade basket, träffade några av mina absolut bästa vänner och var den platsen där min ledarresa började men hallen var så mycket mer än ”bara” en idrottshall.

Det är först nu, tiden efter mottagandet av Kompassrosstipendiet, som jag på riktigt fått tid (och gett mig själv tiden) att reflektera över min ledarresa. Hallen var, för många, ett safe space och en mötesplats. En plats där en fick växa som person, ledare och i grupp. Vissa skulle även kunna säga att det var deras räddning från ”det andra”.

Det var i just den kontexten jag gick ifrån att vara en osäker liten unge som ville bli basketproffs till att se storheten och behovet av att förändra förlegade strukturer som sätter käppar i hjulet för basketen, och i förlängningen, Svensk idrotts möjligheter till att göra en ännu större samhällspåverkan än den gör idag. Det var där, i just den hallen, jag träffade dem som längre fram blev mina kollegor och vapendragare på en fantastisk barn och ungdomsfestival som gjorde skillnad för så många under perioder där dem flesta är på semester. En verksamhet som, på riktigt, påvisar hur unga – när de får chansen och tilliten från de med makten – kan utföra stordåd.

Så kort sagt har det senaste halvåret handlat om att utforska svaren till de frågor som återkommer i mitt huvud. Ett antal styrelseengagemang lider mot sitt slut och förhoppningsvis så får ett antal unga, kompetenta och grymma ledare en nominering av valberedningarna!

Och yeah, drömmen om att bli basketproffs och vinna mästerskap är sedan länge borta. Det finns andra och större vinster att hämta i maktens korridorer som möjliggör för andra att kamma hem dem där mästerskapen.