Kompassrosstipendiat Julius Kramer – Instagram, tillit och ledarskap

Nu har det gått över 20 minuter och jag filar fortfarande på det där dumma inlägget till Instagram.

Först måste jag välja vilken bild jag vill lägga ut.
En bild som betyder något för mig.
Bilden ska förstås vara snygg,.
Men inte för snygg – det får inte märkas att jag använt filter.
Jag vill inte skryta.
Men samtidigt berätta om något jag gjort.
Jag vill förmedla ett större budskap.
Texten måste vara lite rolig.
Och det ska kännas genuint.

Jag väger mina ord på guldvåg. Tänk om det jag skriver missuppfattas? Tänk om någon tar illa upp? Vem når jag egentligen?

Det är inte konstigt att det tog mig nästan en halvtimme av knåpande innan jag tog modet till mig att publicera. Men sådan är jag. Ändå kan jag inte låta bli att fundera: är det här min irrationella perfektionism, eller en fullkomligt naturlig del av att vara ledare år 2019? Okej, låt mig återkomma till min Instagram-noja alldeles strax.

Vår värld lider av ett allvarligt tillitsunderskott – det har FN-chefen António Guterres sagt. Vi människor litar mindre på våra institutioner, på våra beslutsfattare och på varandra. Effekterna syns både på nyheterna och i vardagen. Bristen på tillit är världens kanske största ledarskapsutmaning.

Förmågan att bygga tillit är en förutsättning för ett gott ledarskap – och ett mål med ledarskapet i sig. Kompetenta, autentiska och värderingsstyrda ledare bygger tillit och skapar social sammanhållning. Det är på så sätt folkrörelser som Scouterna, vars hela syfte är att utveckla sådana ledare, fungerar som ett socialt klister för samhället.

Ledarskapsforskarna är överens om att tillit är något vi måste ge för att få, och att det förutsätter ett risktagande: ”Om medarbetare känner tillit till sina ledare är de mer motiverade att följa ledaren och utsätta sig för risker. De kan sätta sina egna tvivel och personliga motiv åt sidan och istället rikta sina ansträngningar mot gruppens gemensamma mål.” (Fors Brandebbrandeo, 2017)

Tillbaka till min Instagram. Som ledare i en internationell organisation utövar jag en stor del av mitt ledarskap online, genom mejl och Skypesamtal, likes, kommentarer och egna inlägg i sociala medier. Många av de som omfattas av mitt digitala ledarskap har jag aldrig ens träffat. Ofta bor de i ett land långt borta. Och kanske är det just därför jag nojar över formuleringar och budskap. På samma sätt som jag reflekterar över mitt ansvar och mina värderingar som ledare i en analog miljö, måste jag ju göra det även på en digital plattform.

Titta på mig! Sociala medier lyfter individer. Det ger oss möjligheten att bygga vårt individuella varumärke och försöka styra andra människors uppfattning om oss. Vad ställer det för krav på mig som ledare? Hur gör jag det på ett sätt som är autentiskt? Och kan jag använda mitt ledarskap till att flytta fokus från mig som individ, till det vi gör tillsammans – eller viktiga sakfrågor som behöver mer plats i rampljuset?

Jag tror att mitt nojande ger uttryck för en naturlig och viktig aspekt av ungt ledarskap år 2019. Att vara ledare idag innebär enorma möjligheter i form av räckvidd – och utmaningar i form av avstånd. Att använda just sociala medier handlar om att öppna upp sig inför andra. Det borde, om något, kunna ses som ett risktagande – att visa tillit till de jag når. Kanske får jag också tillit tillbaka i form av hjärtan och likes? Samtidigt – vad skapar det för förväntningar på ledare som kanske inte vill, eller har förmåga att, ständigt kommunicera med omvärlden?

Som ganska aktiv i sociala medier funderar jag över vad jag borde göra annorlunda för att bygga och underhålla tillit i mitt ledarskap, när människors intryck av mig i allt större utsträckning formas av bl.a. de bilder jag lägger ut. För hur autentiskt blir egentligen ett online-ledarskap som ägnar så mycket tid åt att finslipa snitsiga formuleringar till Instagram?

Troligtvis överanalyserar jag det hela. Kanske räcker det med att göra sitt bästa och sträva efter ärlighet, mod, omtanke och handlingskraft – oavsett plattform.

Det ska jag i alla fall ta mig en rejäl funderare över.

Referenser:
M. Fors Brandebo (2017). Tillit till ledare i riskfyllda miljöer. I A. Enander, M. Börjesson (Red.), Rustad för risk (s. 121-139). Sverige: Studentlitteratur AB.