Julius Kramer om första tiden som stipendiat – Kompassrosens fem faser

1. Förnekelse

”Hej Julius. Kungen, styrelsen och jag vill meddela att du är en av årets Kompassrosstipendiater. Grattis!”
”Åh, nej. Vad har de gjort”, är det första jag tänker, så fort jag lagt på luren.

Jag hade förstått sedan innan att jag hade en chans – jag hade ju shortlistats. Men nu kändes det konstigt. Jag var förvånad. Kände mig nästan som en bluff. Bland tidigare stipendiater fanns ledare som grundat något, uppfunnit saker, förändrat människors liv. Och nu jag. Jag med mitt stora privilegium, och med min galna tur. Jag som aldrig grundat något, utan mest hakat på andras goda idéer.

Jag hade blivit nominerad till Kompassrosen tre gånger tidigare, och hur mycket nomineringarna än betytt för mig personligen, hade jag aldrig velat gå vidare med nomineringsprocessen, knappt berättat för någon om att jag nominerats. Den här gången hade några vänner övertalat mig.

2. Stolthet

Dagarna gick. Snart fick jag träffa Omid, Paulina och Gustav – mina otroliga medstipendiater. Och så drog det igång. Bluffsyndromet bedövades av långa, ärliga samtal om värderingar och ledarskap. Medieträning och filminspelningar. Stipendieutdelning på Kungliga slottet och ett seminarium i Malmö med chefer från alla sektorer, som inte ville annat än att prata ledarskap med oss stipendiater.

Jag började känna stolthet – och inte bara för att mitt ego fått marineras i smicker och uppmärksamhet. Utan för att jag påmints om vad jag egentligen redan visste: att gott, värdebaserat ledarskap ju inte alls kan definieras av en ensam spektakulär handling, utan också av det som ofta sker i det lilla, tillsammans med andra, eller när ingen ser på. Vad som betydde mest för mig var att jag hade setts av människor i min närhet. Människor som tydligen inte ens var förvånade över att jag fått stipendiet.

3. Tacksamhet

Stoltheten övergick i en känsla av ödmjukhet och djup tacksamhet, när jag började reflektera över varför jag egentligen fått Kompassrosen. Tacksamhet till Zekra och Anton som nominerat mig. Tacksamhet för alla möjligheter jag getts genom att engagera mig ideellt. Till alla mina ledarförebilder i livet, och mina scoutledare Kalle, Simon och Lotta. Och till alla jag jobbat med – min tålmodiga omgivning. För även om stipendiet Kompassrosen lyfter individer – så är det ju människor som arbetar tillsammans, i team, som åstadkommer verklig, långsiktig förändring.

4. Reflektion

Vad innebär egentligen Kompassrosen för mig, nu när jippot är över? Jag har förstås fått stipendiepengar att lägga på mitt ledarskap (vad jag ska använda dem till har jag ännu inte bestämt). Men, kanske än mer värdefullt än en påse pengar, är den tid och möjlighet jag fått till reflektion. Tid som jag annars inte skulle lägga på att fundera över vad som egentligen styr mig i min vardag och i mitt ledarskap. Och möjligheten att stöta och blöta dessa tankar med andra. Med Omid, Paulina och Gustav, men också med tidigare mottagare av Kompassrosen, och andra människor i min omgivning.

Kompassrosen är ju nämligen inte en tävling för ”Årets bästa ledare”, utan ett sätt att uppmärksamma och investera i värderingsstyrda förebilder och i fler goda samtal. Mitt ledarskap är heller inget statiskt, utan något jag hela tiden måste reflektera över och utveckla.

Jag har blivit mer medveten om vilket enormt ansvar mitt ledarskap innebär – att använda min makt för att lyfta andra. Samtidigt vet jag hur svårt det kan vara att leda utifrån sina värderingar. Men att när det är som svårast, så är det också som absolut viktigast.

5. Lärande

I Scouterna reflekterar vi alltid över vad vi lärt oss efter ett äventyr. Jag har lärt mig massor under mitt första halvår som Kompassrosstipendiat. Idag känner jag en större trygghet i mig själv och i mitt ledarskap.

Jag har lärt mig att mina värderingar inte fungerar som ett lättolkat facit för hur jag ska utöva mitt ledarskap – utan att värderingarna snarare utgör ”quizzet” självt. Att ett värdebaserat ledarskap inte är något vi utövar per automatik bara för att vi fått ett intyg av Kungen, utan något som kräver ständig reflektion och lärande.

Inte minst har jag blivit bättre på att än mer aktivt reflektera över dilemman mina värderingar och mitt ledarskap möter i vardagen. Ett värdebaserat ledarskap definieras ofta av de prioriteringar vi gör – mellan långsiktigt och kortsiktigt, sig själv och andra. Eftersom jag arbetar med människor från hela världen händer det ofta att värderingar står emot varandra. Till exempel friktion mellan mina och en kollegas värderingar – eller inom mig själv, när jag ska hantera ett dilemma där egna värderingar står i konflikt med varandra. Ska jag säga till på skarpen eller vara diplomatisk? Bevisa en poäng, eller påverka på lång sikt?