Louise Lindén om första året som Kompassrosstipendiat

Jag sitter på tåget och ser ut över Stockholm. För bara ett par timmar sedan stod jag på scen i en societetslokal i Östhammar, och ställde frågan inför de åhörande ungdomarna: ”Vad är en ledare?” När jag står där vet jag om att själva svaret inte är det viktiga. Det viktiga är att ställa sig själv frågan.

Det har gått nästan ett år sedan jag blev tilldelad Kompassrosen. Ett stipendium och en utmärkelse som gick till fyra särskilt utmärkta unga ledare. Vid denna tidpunkt kunde jag inte känna igen mig vid titeln ledare. I min värld var jag festivalgeneral, föreläsare, innovatör och entreprenör. Att kalla mig själv för ”ledare” kändes som ett vänsterhänt handslag – bra, men konstigt på något vis.När jag blev en av de fyra utvalda stipendiaterna insåg jag att inget skulle bli sig likt. Vad jag inte visste var att det som skulle vara minst likt var min syn på ledarskap.

När jag såg mina tre medstipendiater – Afnan, Aliya och Andra – så insåg jag att ingen av oss fyra var ledare så som min världsbild byggt ordet. Vi var visionärer, entreprenörer och människor som ville ha riktig förändring i världen. Vårt ledarskap kanske har legat i att inte hänga upp sig på titeln ledare och hur vi ledde andra. Vårt ledarskap har legat i våra metoder och våra vägar till att hjälpa andra att leda sig själva. Vi var ledare för visioner, inte personer.

Trots allt så har hundratals ungdomar engagerats och fått skapa förändring genom LiveGreen Festival. Unga har fått hjälpa andra unga genom Young Innovation HUB. Festivaler med över 30 000 besökare har använt min bok som ramverk kring hållbarhet. Tidigare såg jag detta som en effekt av min ostoppbara idéskaparhjärna kombinerat med en del tur och flyt. Idag ser jag det som ett resultat av mitt ledarskap.

Men jag ser det inte Kompassrosen som en lottovinst, där jag kan sparka av skorna, kalla mig ledare och leva på meriten. Jag ser det som en investering och tilltro till att fortsätta leda på det sätt som åstadkommit det jag har gjort hittills. Ett ansvar att fortsätta utvecklas, och låta definitionen av ledarskap göra detsamma.

Så därför stod jag där, på scen i en societetslokal i Östhammar, och ställde frågan inför de åhörande ungdomarna: ”Vad är en ledare?” För oddsen är att någon sitter där, och plötsligt inser att de också har varit ledare i alla dessa år. Det viktiga är att ställa sig själv frågan.