Aliya Sabir om ungt ledarskap

Jag var 16 år. En dag fick jag reda på att det skulle hållas en stor konferens av en internationell organisation, men av deras lokala verksamhet. Konferensen handlade om flyktingfrågan och skulle hållas av personer vars utbildning är av hög nivå. Jag var medveten om att det skulle sitta jurister, politiker och journalister på konferensen och insåg att det var ett ypperligt tillfälle för mig att framföra min idé: Ung Integration.

Jag såg till att vara på plats i god tid och hade förberett mig väl, men när andra började komma möttes jag av stark misstro. En person gick fram och frågade huvudansvarig vem jag var och varför jag befann mig där. Flertalet personer hälsade inte på mig, men tog i hand med varandra. En grupp kom fram till mig och ifrågasatte varför jag var där, utan att presentera sig själva. Det här beteendet från de vuxna överraskade mig och gjorde mig väldigt nervös. Därför valde jag att bara le och vara artig och invänta på min tur att presentera min idé. Jag sköt undan min nervositet då jag såg detta som möjlighet att motbevisa deras omdöme om mig, som jag uppfattade var negativt. Jag ville visa att det finns flera unga som bär på engagemang och viljan att göra gott i samhället, såväl som det finns vuxna. Jag trodde starkt på idén om Ung Integration och framförde den formellt, strukturerat och självsäkert.

Jag lämnade konferensen med en hand full av visitkort och min facebook full av nya vänner.

Jag tänker lämna det här blogginlägget med den här berättelsen och förhoppningsvis får man en syn på hur man inte ska se på personer som sänker medelåldern i konferenssalen.

Våga se oss unga ledare, våga lyssna på oss unga ledare och våga tro på oss unga ledare. För ger ni oss möjligheten att delta – så får vi förutsättningarna att påverka.