Louise Lindéns blogginlägg om ungt ledarskap

”Lilla gumman…”
”Tror du verkligen att DU klarar av detta?”
”Lilla flickebarnet…”
”Om du dejtar mig så kanske vi kan få till ett samarbete”
”Lilla vän…”

Om jag hade fått en tia för varje gång jag blivit förminskad – som ung, som kvinna och som ung kvinna – så hade jag kunnat köpa hälften av alla Östermalms lägenheter och ändå ha pengar över till kaffe. Det kom som en kalldusch den där hösten 2010 när jag, lyckligt ovetande om vad jag gav mig in på, började jobba för att förverkliga mitt första stora projekt. Män i första hand, men även kvinnor, med inflytande valde att klappa mig på huvudet istället för att sträcka ut handen. Jag stötte på krokben efter krokben i byråkratidjungeln, blev aktivt motarbetad av kommunchefer som ville skydda sina pengar och sin makt och bestulen på fler än en idé av ledare jag anförtrott mig åt. Jag satt i möten, seminarier och konferenser där ungdomar diskuterades utan att representeras (av fler än mig själv och möjligtvis någon till).

Tiden gick och tanken gnagde mer och mer;
Varför talar alla om att ungt inflytande är viktigt, samtidigt som de inte låter oss vara med?
Varför fasas de över att unga flyttar till storstäderna, samtidigt som de inte ger oss jobb?
Varför säger de att unga borde starta egna företag och projekt utan att etablera stödsystem för detta?
Är det rädsla eller okunskap?

”En drake flyger bäst i motvind” lyder ett ordspråk, och hur mycket jag än svurit över alla huvudklappningar och lilla gumman-kommentarer så undrar jag ibland om jag verkligen hade varit samma starka, envetna förändringsskapare idag om jag inte tvingats överbevisa mig själv gång på gång inför en skeptisk maktelit? Kanske är det just denna motvind som gör att jag är tacksam över varenda positiva, peppande och respektfulla bemötande jag får från personer som tillhör en äldre generation? Kanske har denna motvind blivit en undermedveten drivkraft för att visa att unga kvinnor minsann kan? Samtidigt undrar jag hur mycket engagemang som släcks varje dag av krokben och huvudklappningar.

Jag kommer så väl kommer ihåg första gången en vuxen person trodde på mig. Jag gick in på Musik i Blekinges kontor för nästan exakt åtta år sedan för att träffa rockkonsulent Bitte Appelqvist i hopp om att kunna få låna några högtalare till min första festival. Som vanligt tog jag sats, likt en idrottare inför en tävling, för att bevisa att jag var en modig festivalarrangör med koll på läget. Istället för ännu en huvudklappning fick jag äntligen en utsträckt hand. Jag gick ifrån kontoret några timmar senare och då hade jag inte bara några högtalare med mig utan även mitt första ekonomiska stöd, ett påbörjat nätverk, en första mentor – och ett stort självförtroende som hjälpte mig att genomföra den festival som idag är mitt heltidsjobb.

Det räckte att en person i ledarposition trodde på mig för att jag skulle få kraft att kämpa mig förbi alla krokben och övervinna de där andra gubbarnas förtroende.

Till nutida och framtida ledare i den yngre generationen så vill jag därför säga:
Ödsla inte energi på ungdomsfientliga huvudklappare och översittare. Leta upp och håll er till de som respekterar er för det ni gör, drömmer om och står för, oavsett er ålder. Välj att omge er med möjliggörare och förebilder.

Jag gör det valet varje dag och det kan ni också göra!